Svenskarna tror inte att landets politiker kan fixa klimatfrågan, visar en undersökning från Novus som publicerades i helgen. De tror att det är internationella aktörer som kan göra verklig skillnad för.klimatfrågan.
Vad beror det på? Det beror på att väljarna kan tänka.
Det har blivit en trend i debatten – tydligast manifesterad av Miljöpartiet – att framställa snart sagt varje nationell fråga som avgörande för den globala klimatfrågan. Vi måste göra si eller så, annars dör vi. Till att börja med är det en överspänd inställning som kommer att slå tillbaka, när de negativa klimateffekterna inte vill nå domedagsnivå. Men en stor del av väljarna inser ju också att Sveriges bidrag, de positiva och de negativa, är en mycket liten del av mänsklighetens globala påverkan i klimatfrågan. Sverige står för ungefär 0,2 procent av utsläppen av koldioxid. Det gör det ju tämligen uppenbart att det inte är Sveriges agerande i sig som kan bli avgörande i klimatfrågan. Möjligen kan Sverige ha en större påverkan än våra utsläpp motiverar, om vi kan inspirera omvärlden att agera så att utsläppen faktiskt minskar.
Men hur kan vi vara en sådan inspiratör? Vill andra länder följa i svenska fotspår, om vi med brutala skatter på bränsle slår ut vårt eget jordbruk? Näppeligen. Ändå är det precis vad vi håller på med. Bränslepriserna har även stor effekt för landsbygden som helhet. Dieseln är nu cirka fyra kronor billigare i Norge (!) än i Sverige. På svenska bränslepumpar har det börjat dyka upp klisterlappar med en bild av språkröret Per Bolund, som leende säger: "Dyrt va? Ta tunnelbanan!"
Är Sverige ett föredöme när Sverige avvecklar kärnkraft, som inte producerar koldioxid, och gör oss alltmer beroende av import av el, vilket leder till höga priser och vilda prisfluktuationer precis när vi förbereder oss för att konvertera alltmer av näringslivet och transportsektorn till eldrift.
Är Sverige ett föredöme när Miljöbalken förhindrar utvinning av de råmaterial som behövs i en omställning av samhället?
Jag tror att glappet mellan retorik och verklighet är en stor del av förklaringen till att Miljöpartiet pendlar kring existensminimum för ett riksdagsparti i opinionsmätningarna, trots att väljarna tycker att klimatfrågan är mycket viktig. Väljarna vill ha en god och ansvarsfull klimatpolitik. De vill att Sverige ska vara ett föredöme. Men de är mindre intresserade av överspända domedagspredikningar och de vill inte att Sverige ska ägna sig åt närmast religiöst motiverad självspäkning. Sverige blir ett föredöme genom att leva ansvarsfullt och leva väl.