Partiet gick från att vara störst i de aktuella valkretsarna till att bli det tredje, efter både Labour och Liberaldemokraterna. En genomklappning för de konservativa med andra ord. I andel fick man visserligen stöd av runt 25 procent av väljarna, men i det brittiska systemet med enmansvalkretsar går allt till det parti som blir störst.
Av valrörelsen och debatten framgick att väljarna såg lokalvalen som en utvärdering av den nationella politiken. Därmed var det en slags förövning inför det parlamentsval som sittande premiärminister Rishi Sunak måste utlysa någon gång under året. Opinionsmätningarna pekar alla mot att även parlamentsvalet blir ett förkrossande nederlag för Tories. Den stora vinnaren ser ut att bli Labour som nu har ett stöd i opinionen på nära 45 procent.
En del har därför velat jämföra situationen med året 1997 då Tony Blair och hans New Labour vann en jordskredsseger och skickade ut de konservativa på en 13 år lång ökenvandring. Men det finns en betydande skillnad mellan då och nu. Tony Blairs seger var knuten till stora förväntningar på honom själv som ledare och på en ny politik. Den här gången saknas all sådan entusiasm inför Laboursidan. Den nuvarande Labourledaren, Sir Keir Starmer, försöker i stället att lägga sig så nära Tories som möjligt.
Sakpolitiskt vill Labour till exempel fortsätta att bekämpa brottsligheten, minska invandringen och satsa på försvaret. Det totala skatteuttaget ska inte höjas. Till och med i symbolfrågor vinnlägger sig Starmer och hans skuggministrar om att ligga nära de konservativa. Man försäkrar att man är patrioter, att man stöder monarkin och kungahuset samt att man står upp för Israels rätt att försvara sig. Rädslan att förknippas med partiets vänsterfalang och personer som den förre partiledaren Jeremy Corbyn är så stor att många menar att Labour låter mer som Torypartiet än torypartisterna själva.
Storbritannien står därför med all sannolikhet inför ett maktskifte men inte inför ett politiskt skifte. Bytet sker därför att väljarna är trötta på det regerande partiet och dess ledande garnityr. Egentligen är det inte konstigt. Torypartiet har regerat sedan 2010. I majoritetsvalsystem som det brittiska är det ovanligt att ett parti regerar längre än två perioder i sträck. Den här gången har Torypartiet lyckats att hålla sig kvar i 14 år genom att byta partiledare men också tack vare att de andra partierna varit svaga. Nu är partiet dränerat på idéer men också på politiker.
De senaste åren har varit kantade av misstag och skandaler. Väljarna är trötta och till och med många av de egna politikerna inser att partiet behöver en period av återhämtning. Frågan är om Rishi Sunak ska göra pinan kort och utlysa val redan till sommaren – eller om han ska vänta till hösten, och hoppas att ett mirakel inträffar under tiden.