Likt många andra har jag ägnat sommartiden åt en del läsning, där ibland Mikael Niemis populära spänningsroman ”Koka björn”. Boken utspelar sig under den norrbottniska laestadianska storhetstiden. Niemis miljöbeskrivningar är något utöver det vanliga och speciellt ett stycke har stannat vid mig.
Niemi beskriver en älvdal och stigarnas naturliga vägar. Han förklarar det som om jorden drar och att man vandrar dit landskapet vill. Beskrivningen slog an en sträng hos mig och jag kan inte låta bli att undra om det samma inte gäller människans tillvaro. Är det vi som väljer vilken väg vi vandrar, eller är det livet som väljer åt oss?
Denna höst påbörjar jag mitt fjärde år på agronomprogrammet med inriktning landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet. Studietidens timmar är snart räknade och det faller sig allt mer naturligt att få frågan om vad jag tänker ägna min tid åt efter examen.
Det är alltid en svår fråga att besvara. När jag var tolv slog den mig med all sin tyngd för första gången. Än idag beskriver jag det som min värsta livskris, vilket kanske kan tyckas löjligt med tanke på min ringa ålder. Det spelade dock ingen roll, för kris var det allt. Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle bli när jag blev stor. Idag, nu när jag är äldre, har svaret trots det inte infunnit sig. Åtminstone inte med säkerhet.
Vad jag dock fick lära mig vid tolv års ålder var att jag inte behövde fokusera på vad jag skulle eller ville göra. Det enda jag behövde bli säker på var vad jag inte ville göra. Sedan dess har en lång rad av yrken, utbildningar och platser sållats bort. Möjligheterna är fortfarande många, men känns inte längre sådär övermäktiga som de förr gjorde.
Idag förlitar jag mig på att det kommer att lösa sig, så länge jag förblir rakryggat ärlig mot mig själv och mot andra. Det är något jag tror de flesta mår bra av att vara. Det kanske låter privilegierat, men jag tror inte på att låta livet förbli grått och svårt.
Utmaningar, nya erfarenheter och möjligheter är vad som ger livet färg. I det lilla och det stora. Ibland finns det en utstakad led, eller så löser det sig på vägen.
Oavsett tror jag nog att livet drar. Inte bara för att det är en poetisk tanke, utan för att det ofta visar sig att man till slut hamnar precis där det var meningen att man skulle hamna.
För tillfället drar livet mig bort från Gotland men jag tror och hoppas att vi återser varandra i framtiden. Mycket talar för det, eftersom arvet från min gotländska släkt drar det med.