I en ledare daterad 8/4 tog jag upp Coop Gotlands och företaget Sockercheckens färgmärkning utifrån hur mycket socker respektive vara innehåller, samt beslutet att bjuda in Ann Fernholm att prata om just socker. Något jag på goda grunder kritiserade utifrån såväl ett frihetligt perspektiv som fakta.
Coop Gotlands VD Carl-Johan Stålhammar, Sockercheckens VD Mattias Andersson och Ann Fernholm uppskattade dock inte min kritik och gick i svaromål. Stålhammar gillar inte att jag påpekar Coops tidigare fadäser. Fadäser han antingen kallar lögner eller samtidigt både försvarar och distanserar sig från. Oavsett dessa krumbukter är det fakta att Marknadsdomstolen vid vite förbjudit Coop att fortsätta med en av de reklamkampanjer jag kritiserar och som Stålhammar försvarar.
Det är också naturligt att ta upp dessa då färgmärkningen är samma andas barn som de Coopkampanjer jag kritiserar. En färgmärkning Stålhammar försvarar med att den inte syns. Vän av ordning ställer sig då lite frågande till nyttan med en osynlig märkning.
Stålhammars aggressiva försvar av sin och Sockerchockens vilja att minska folks sockerintag kan inte tolkas som annat än att kunderna väljer fel, och att Stålhammar och Andersson besitter bättre omdöme än Coops kunder.
Det är givetvis så att kunskap varierar mellan individer men givet hur Fernholm, Stålhammar och Andersson behandlar fakta kan de näppeligen anses tillhöra de välinformerade. Eller samspelta.
Till exempel kritiserar trion att jag tog upp bananer. Känner man till Fernholms uttalanden om att fruktos orsakar förfettad lever samt bananers sammansättning är mitt exempel fullt naturligt.
Sen tar Fernholm och Andersson själva upp fruktos och dess påstådda farlighet genom att hänvisa till två studier, varav den ena är påfallande bedrägligt utformad då mössen gavs fri tillgång till vatten sötat med 30 procent fruktos. I liknande studier har uppåt 60 procent av mössens kaloriintag kommit från det sötade vattnet. Som referens kan nämnas att Coca Cola innehåller 10,6 procent socker.
Denna studie ger inte bara stöd för Fernholms påstående om förfettad lever, utan visar även att fruktos fräter sönder magsäcken. Ett tämligen uppseendeväckande resultat som Andersson och Fernholm utelämnar. Den andra studien som anförs motsäger den första kring bland annat glukos farlighet.
Att anföra dessa två studier som inte ens ger samstämmiga resultat när det finns betydligt fler och större studier som inte ger stöd för hypotesen är inte seriöst. Det är inte heller seriöst av Fernholm att påstå att hon blev årets vetenskapsjournalist år 2010. Det fanns inget sådant pris.
Det är hennes granskning av solkräm som fick en utmärkelse. Ingen annan av pristagarna, varken före eller efter Fernholm, kallar sig årets vetenskapsjournalist. Vilket inte är så konstigt då statuterna för priset 2010 löd enligt följande:
”Juryn tar gärna emot nomineringar av kandidater i form av artiklar, böcker, radioprogram med mera. Formen kan vara det mesta, men innehållet ska vara god och granskande vetenskapsjournalistisk baserad på en enstaka idé. Priset kan alltså inte delas ut som belöning för framgångsrikt arbete i allmänhet.”
Fernholms beteende är således bedrägligt och förtjänar kritik. Vilket Stålhammar och Andersson torde välkomna om de nu värnar folkhälsa och ”den vetenskapliga litteraturen”.
Det är givetvis fritt fram för Stålhammar att reformera Coop till hälsokostbutik. Det är också fritt fram för Andersson att hitta på alla märkningar han vill. Slutligen är det fritt fram för Fernholm att säga vad som helst om socker. Att trion inte skulle få kritiseras är däremot helt orimligt. Än mer orimligt är det att bli sur för rättmätig kritik.
Jag ser för övrigt gärna en sockerkväll när jag är på ön nästa gång, och vill avsluta med att det gläder mig att Fernholm inte undertecknade med ”årets vetenskapsjournalist”.