Det har egentligen inte hänt något nytt. Politiken ger samma resultat som innan. Problemet är bara att resultaten nu drabbar fler väljare hårdare än planerat.
Ett av de partier som nu slits mellan föga markbunden ideologi och den krassa verkligheten är Vänsterpartiet. Slitningar som blev tydliga under partiets kongress i helgen som gick.
I fjol sade V ja till regeringens fortsatta tillstånd för Cementa. Partiledaren Nooshi Dadgostar har under hösten gett sig ut på nationellt friarstråt och försökt att blidka industri och mindre orter. Bruksorter har varit ett av de centrala begreppen i V:s marknadsföring.
Dadgostar och ledningen antydde före kongressen ambitioner om en valplattform som inte var lika ingripande i vanligt folks vardag. Politiken skulle i allt väsentligt fortfarande vara densamma, men i partiledningens strategidokument angavs att företrädarna skulle tala tyst om de impopulära bitarna och att mer ansvar skulle läggas på system snarare än individ.
Stallordern var således att tona ner partiets krav på förändringar av privatkonsumtion och skattehöjningar på konsumtionsvaror, minskad köttkonsumtion och krav på livsstilsförändringar. Det är uttalat att retoriken tonas ner i syfte att locka väljare utanför storstan.
Medlemmarna tog emot ledningens mer pragmatiska linje och tal om bruksorter med att tvärtemot motionera om att stryka just ordet bruksorter ur valplattformen. Ett förslag som med ett fåtal rösters övervikt avslogs.
I vissa avseenden skärpte till och med kongressen politiken. Bland annat när det gäller skogen. Det gick i partiledningens förslag att skönja en mjukare skrivning mot skogsbruket, men kongressen ville annat. Vänsterpartiet är därför numera emot kalhyggen.
Över lag fick skogen med tanke på den låga frekvensen vänsterpartistiska skogsägare ett förvånansvärt stort utrymme i utformningen av valplattformen. Kongressen kompletterade till exempel valplattformen med ”Skogens roll att naturligt minska och lagra utsläpp behöver stärkas och torrlagda våtmarker som läcker utsläpp ska återställas.”
V ger prov på en märklig syn på skog och landsbygd. Valplattformen tar förvisso upp landsbygdsbors resande då andra alternativ finns, men det kan konstateras att V i alla fall inte ryckts med i andra parters landsbygdsvurm. V är trots Dadgostars flirt med bruksorterna ett storstadsparti.
För Vänsterpartiet har alltså identitetspolitiken krockat med klasskampen. Frågan är om de urbana akademikerna som identifierar sig som arbetare någonsin kommer acceptera en politik som gynnar de som faktiskt är arbetare. Dadgostar förefaller vara något så ovanligt som en vänsterledare som faktiskt bryr sig om arbetarna. I alla fall lite grann. Egenskaper som gör det tveksamt att hon valt rätt parti.