En kort men intensiv vecka med misstroendeomröstningar och partiledardebatter är till ända. Nu väntar ett politiskt kort sommarlov innan valrörelsen drar igång på allvar.
Jag både längtar och bävar.
I regionen pågår ännu "terminen" ett tag till. I veckan är det regionstyrelsesammanträde och den 20 juni är det sommaravslutning i regionfullmäktige.
På regionstyrelsen ska bland annat utmaningen om kioskverksamhet på lasarettet behandlas. En lite märklig utmaning då det inte är en befintlig verksamhet som utmanas, det handlar mer om ett förslag till regionen att upphandla en kioskverksamhet utifrån tidigare planer på en sådan i det utrymme där förvaringsskåpen i dag finns i lasarettets entré.
Det är märkligt att ett lasarett inte har en ordentlig kiosk. Många vistas där utan möjlighet att lämna och det behövs mer än en varuautomat. Men det fanns ju sannolikt också en orsak till att kiosken en gång lades ner, att den inte gick ihop sig ekonomiskt. Men skattepengar ska kanske inte användas till att bygga lokaler till privata företag.
En annan fråga som ska upp till beslut är inrättande av en visselblåsartjänst. En tjänst vars innebörd Gotlands Folkblad verkar ha fått om bakfoten. Det handlar inte om anställdas anmälan av problem på arbetsplatsen utan om regionens myndighetutövning.
De ärenden som kan bli aktuella är tjänstefel, stölder, mutor och korruption, brott mot tystnadsplikt, bedrägerier med mera. När det nu framkommer att det blir svårt att vara helt anonym som visselblåsare är frågan om det skulle hindra någon att larma om oegentligheter.
Alla anställda har fortfarande meddelarfrihet och meddelarskydd vilket betyder att man är garanterad ett skydd om man kontaktar medier med sina uppgifter.
Almedalsveckan närmar sig med stormsteg och finns det något gott som hela detta pandemielände haft med sig så är det kanske att det tvingade fram ett omtag och nytänk kring veckan.
Ryktet om dess död var kraftigt överdrivet när den senast ordnades fysiskt, den var som vanligt större än nånsin. Däremot har kritiken och mumlet om veckans längd, kostnader och vad man får ut blivit allt högre.
Så här i efterhand var det kanske det bästa som kunde hända just Almedalsveckan, att det blev en utomstående faktor som tvingade fram en paus. Nu återstår att se om det går att starta om, den stora fördelen är självklart att det är valår och att rikspolitiken är en kokande gryta av spelteori och osäkerhet kring hur det parlamentariska läget ska se ut när väljarna sagt sitt.
I år delar partierna på dagarna, dock inte alla, den som inleder och avslutar får sin egen dag, något som inte riktigt förklarats mer än att man skapat utrymme för inledning och avslutning. Kanske ansåg man det alltför drastiskt att minska till fyra dagar.
Nästa år blir det ännu en förändring. Då börjar veckan vecka 26 istället för 27. Antal dagar och annat kring upplägget är inte bestämt. Kanske får man några bra uppslag och idéer under årets återuppståndna vecka.