Jag trodde det skulle gå åt skogen, så som planet fladdrade som en vante i kastbyarna. Även om man rent mentalt förstår att det inte är någon fara reagerar kroppen med panik.
Hur jag skulle ha klarat veckans mardrömsresa med M/S Visborg är en fråga jag är glad att jag aldrig behöver få klarhet i. Jag lider verkligen med alla som upplevde sina kanske värsta timmar i livet ombord på båten innan den kom till kaj.
Självklart är det en stor nyhet när gotlandsbåten tippar ikull och människor och inredning far runt i båten. Ändå har jag sett många kommentarer på Facebook om att de lokala medierna överdriver och att vi inte borde ägna så mycket energi på att berätta om det som hände.
Med tanke på minnet av Estonia är uppmärksamheten i mina ögon helt självklar. Hur står det till med säkerheten på våra båtar? Hade det nåt med konstruktionen på det nya fartyget att göra? Det har ju blåst kraftigt förut utan att det fått såna här konsekvenser?
Hur skulle vi klara en olycka mitt ute på havet med en fullsatt båt i hårt väder? Finns resurserna? Får man i livbåtarna?
Hade man kunnat undvika giren genom att gå lite saktare genom sjön som somliga påstår? Alla frågor är relevanta och betyder inte att medierna vill misskreditera rederiet. Så klart.
Gotlandsbåtarna och förutsättningarna för trafiken ingår i vårt blodomlopp. Vi älskar att hata gotlandstrafiken, maten är för dyr eller för dålig, informationen bristfällig och biljettpriserna åt skogen. Men gotlänningen ser det också som "sina" båtar som ingen ska komma och bråka med.
De allra flesta förstår att saker kan hända när det är hårt väder på sjön. Men visst är det intressant att diskutera gränserna för när man ska välja att ställa in på grund av vädret?
Lika arga som somliga var på att man inte ställt in turen när M/S Visborg girade, lika arga var andra när man nästa dag ställde in på grund av tekniskt fel på bogvisiret på ersättaren M/S Visby.
Damned if you do, damned if you don´t.
Att dessa två missöden sammanföll är ju maximal otur men ställer också faktum på sin spets kring hur sårbara vi är i en värld där vi transporterar oss mer än nånsin. Både genom persontrafik och med gods som måste fram.
Säkerheten måste självklart gå först i alla lägen. När sånt här händer blir vi påminda om vilka goda kommunikationer vi har i dag och vad vi vant oss vid. Vilka värden väger tyngst i den nya upphandlingen som snart ska inledas?
Klimatpåverkan och säkerhet mot hastighet och turtäthet?