Den här vardagsegoismen, är den ett tecken på att vi mer och mer är oss själva närmast eller har det alltid varit så här?
I går höll jag på att gå upp i atomer när jag stod och blinkade för att svänga in på en parkeringsplats vid lasarettet och en dam i typ 70-årsåldern som kommer från andra hållet, utan att blinka – bokstavligt talat – svänger in rakt framför nosen på mig och tar platsen.
Jodå, hon såg mig.
Jag vet att det inte är rimligt att bli vansinnig för såna världsliga saker men det blev jag. Jag hade bråttom och alla vet hur det är att snurra runt efter en plats där runt lasarettet.
Vet hut, människa, ville jag stanna och skrika åt henne men det gjorde jag så klart inte. Det kom ju bilar från alla håll så jag fick köra iväg.
Nu är det inte meningen att bygga mitt resonemang på en helt privat anekdot, om än till hundra procent sann, men jag märker det här överallt. Gör inte ni?
Inte minst i trafiken. Folk som ställer sig i vägen för alla andra bara för att de ska ha nära och slippa släpa sina kassar. Att de stökar till det för exakt alla andra struntar de högaktningsfullt i.
Folk som tränger sig i köer, inte låtsas se sina medmänniskor utan bara ”här ska jag fram”.
Jag tänker också på andra saker, små och triviala saker, men som säger mycket om en människa. Man tar det sista kaffet/toapappret/kopieringspappret och struntar i att fylla på. ”Jag fick ju vad jag behövde så jag bryr mig inte. Det har jag inte betalt för”.
Alla de som aldrig nånsin anmäler sig frivilligt för att rodda med saker som rör det gemensamma, på föräldramötet, på jobbet, i skolan eller i föreningen.
Folk som går med i facket först när de personligen behöver fackets hjälp och går ur när de fått den. Alla de som ständigt kräver förståelse och anpassning av andra men själva aldrig ruckar på sitt när nån annan behöver samma sak.
Jag är inget helgon som aldrig tänker egoistiskt men oftast gör jag det inte.
Hårdrar man saker och ting så är alla, och jag menar alla, sig själva närmast vilket är helt naturligt men jag pratar inte om nödsituationer utan om den trista vardagen som rullar på men som blir så otroligt mycket trevligare om vi respekterar varandra och gör snälla saker. Det är ju inte som att det är jobbigare att vara trevlig än att vara otrevlig.
Det svåra är när man närmar sig övertrevlighetens gräns. Jag brukar i och för sig medvetet vara övertrevlig mot otrevliga personer, det är verkligen jätteroligt. Men när folk pratar till mig som om jag är fem år växer hornen i min panna och jag blir den där truliga femåringen. Syftet är förstås att vara trevlig men bebisröster till tanter 50+ funkar inte, jag lovar.
Jag avgav ett löfte i samband med en text jag skrev en annan gång lite i samma ämne. Jag lovade att försöka hälsa på alla jag möter där det är rimligt att hälsa trots att man inte känner personerna i fråga.
Jag lyckades inte, jag kände mig lite som en galenpanna som gick omkring och hälsade på främnes folk. I andra länder är det helt naturligt att hälsa och till och med med ord som ”darling” till människor man aldrig mött.
Somliga tycker det är falskt och ytligt, jag tycker det är mycket trevligare än att titta ner i marken när man möter en människa för att slippa hälsa. Men hur bryter vi denna så svenska kod?