Jag ska inte förminska den fackliga konflikten och dess stridsåtgärder, som får högst verkliga konsekvenser. När man stoppar övertid, mertid och nyanställningar så kan det innebära inställda operationer och utebliven vård. Man tvistar också om realiteter. Det är ingen storm i ett vattenglas. De fackliga kraven, exempelvis avseende arbetstiderna, är kostnadsdrivande. Och arbetsgivarsidan vill inte betala.
Men oavsett hur det går – oavsett vad man till slut mer eller mindre motvilligt lyckas enas om – så kommer en mer grundläggande och oorganiserad konflikt att fortgå. Den konflikt som fått vårdpersonal att på eget initiativ lämna fasta anställningar för att istället hyra ut sina tjänster. Den existerade innan blockaden utlystes och kommer att finnas kvar när en överenskommelse har nåtts.
Det är en proteströrelse med flera olika agendor och drivkrafter. Det är absolut inte så enkelt att det bara handlar om lön och pengar. Det handlar också – paradoxalt nog – om att få fokusera på möten med patienterna snarare än andra typer av möten. Att arbeta som hyrpersonal kan vara en något rotlös tillvaro, men det är också att mäla sig ur och göra sig mer oberoende av en organisation som man inte upplever fungerar väl. Man anlitas fortfarande ofta av en region men i vissa avseenden har man gjort sig fri. Eller åtminstone friare. Om allt går väl.
Är det ett stort problem för regionerna? Man kan ibland få intrycket att hyrpersonalen står för typ hälften av personalkostnaderna. I själva verket är det långt mindre än så. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) skriver på sin hemsida att:
"Regionernas kostnader för hyrbemanning inom hälso- och sjukvården ökade med 17 procent (eller 1 375 miljoner kronor) under 2023. Kostnaderna utgjorde 5,1 procent av regionernas totala personalkostnader."
Av tjugo kronor i personalkostnader går alltså en krona till hyrpersonal. Det är trots allt inte ett så högt pris för att lösa tillfällig, eller ibland mer permanent personalbrist.
Men trenden är ökande och den kommer antagligen att förbli ökande om allting annat som sjukvårdens huvudmannaskap och organisation, i huvudsak förblir oförändrat.
Regionerna har fler anledningar än den nyss inledda konflikten att fundera över vad man kan göra annorlunda. Men om de monolitiska Regionerna behöver brytas upp så är det möjligt förändringen måste komma från något annat håll. Primärvården borde vara ett bra ställe att börja.