För några år sedan, antagligen fler år än jag tror, så fanns det en reklam på TV-shop som jag älskade att titta på, för att reta upp mig.
I talad svenska så tenderar ju orden "att" och å andra sidan "och" att uttalas likadant. Man säger ofta bara "å".
Jordgubbar å grädde...
Jordgubbar å göra sylt av...
Men i reklamen var det någon göteborgare som ville prångla ut någon nytänkt form av dammsugarmunstycke och tydligen tyckte han inte att man kan stå i tv och såga "å". Det var bara det att han konsekvent ersatte "å" med "och" i sin ansträngning att göra språket tv-mässigt. Vilket förekom tätt och ofta i reklamen. Det ledde till att han sade saker som: "Det blir lättare och dammsuga." Och jag fick nöjet att skrika om hur fel det var.
Även om det i talat språk oftast funkar med att substituera "och" och "att" med "å" utan att betydelsen blir oklar, så är det ju två olika ord med två olika betydelser och det befordrar både tydlighet och läsbarhet om vi fortsätter använda "och" och "att" när vi skriver.
På ett liknande sätt tycker jag det förhåller sig med "de" och "dem", som i talat språk ofta blir "dom".
Det är många som har lite problem med om det ska vara "de" eller "dem". Och jag ska inte påstå att jag själv är ofelbar. På Gotland har jag noterat en sak som skiljer sig från fastlandet och som förmodligen är dialektalt, nämligen en överanvändning av "dem". På fastlandet är det "de" som överanvänds, åtminstone i de delar av fastlandet som jag är närmare bekant med.
Nå, nu vill språkrådets snart tillträdande nya chef Lena Lind Palicki ha en dom-reform, att "de" och "dem" ska ersättas av "dom" även i det skrivna språket.
Det tror jag vore en riktigt dålig idé. Skriftspråkets mest avgörande egenskap bör inte vara att det ska vara så enkelt att ingen någonsin kan göra fel. Om vi ska reducera språket tillräckligt radikalt för att ingen någonsin ska göra fel, så får vi skaffa ett skriftspråk som är motsvarigheten till att stöna och peka. En skriven objektsform bidrar till att göra en text tydligare. Skillnaden mellan "de" och "dem" är betydelsebärande.
Min far var folkskollärare. En av hans historier från yrkeslivet handlade om en elev som i samband med ett prov fick en fråga om ett krig eller ett slag – jag har glömt vilket – och ombads berätta vad som hände.
Elevens svar blev: "Dom slådde dom."
Om man inte ställer för stora krav på tydlighet så kan man väl säga att han hade rätt.