I sin replik (7/8) skriver Ahlsén att det inte finns någon logik min ledare eller i regelverket kring coronaanpassning av kultursektorn. Det andra påståendet håller jag helt med om men framförallt; vad det är som gör att regeringen valt att hantera situationen på det vis de har?
För mig står det klart att det beror på de normer som råder i och runt kultur, som också påverkar beslutsfattare. Det var en medveten provokation att använda sig av fin- och fulkultur som begrepp. Anledningen till att jag valde att göra det, är för att jag anser det vara en absurditet att använda sig av kulturbegrepp på det viset.
Svaret på Ahlséns fråga om vad som är fint och vad som är fult, är att frågan är irrelevant eftersom svaret alltid kommer vara subjektivt.
Jag anser inte att staten ska måla upp en bild av att finare eller fulare kulturella uttryck existerar, vilket de gör just nu. Under rådande kris, när en stor del av kultursektorn går på knäna, lämnar regeringen många i sticket.
De väljer inte att ta i frågan kring det hinder publikgränsen genererar och de väljer inte att ge stöd till enskilda firmor i någon större utsträckning.
Istället väljer de, för att ge sken av att inte lämna hela branschen vind för våg, att ge över 300 miljoner kronor till institutioner som i stor utsträckning redan är statligt finansierade. Problematiken i det är att de berörda verksamheterna redan innan har en bättre förutsättning att hantera kriser än de enskilda kulturutövarna som staten valt att ignorera.
Krisstödet går dessutom mest till institutioner i huvudstaden, vilket ger en tydlig bild av hur man ser på tillgången av kultur i hela landet. Att länsmuseum, inte bara här på Gotland, lider stora konsekvenser av pågående pandemi har sått klart i flera månader. Trots det har väldigt lite gjorts.
Min poäng var, och är, att kulturnormer påverkar regeringens fördelning och prioritering av krisstöd inom kultursektorn. Staten borde inte göra den sortens värdering, eftersom det inte finns någon fin- eller fulkultur. Kultur är kultur. Den är lika viktig, berikande och värdefull oavsett.
”Själen har det illa ställt, men också den kan dö av svält.” Staten ska inte ta någon ställning i vad som föder den enskilda människans sinne, vilket de gör när de inte håller hela kultursektorn om ryggen. De cementerar en norm, som diskriminerar både kulturella utövare och konsumenter.
Vi måste peka på de normer som är orsaken till att ekonomiska medel inte tas fram, varför vissa delar av kultursektorn inte prioriteras och varför regelverket inte har anpassats. Normerna som tillåter att staten väljer att inte omfamna hela branschen, utan bara vissa delar. Det var vad jag gjorde i torsdagens ledare.