I veckan publicerade Aftonbladet en debattartikel med rubriken ”Åtala oljebolagen – inte fredliga klimatkämpar” (21/8). I denna framför drygt 1400 rödgröna avsändare en kusligt låg respekt för brottsoffer.
Avsändarna var allt från enskilda till kändisar som Stefan Sundström, upphovsman till intromusiken till radioprogrammet Kossornas planet. Det fanns också enstaka som inte är kända av de bredare massorna men vars namn är väl bekanta i de branscher som drabbats av dem. Till exempel fanns en av landets mer kända djurrättsaktivister bland undertecknarna.
Debattörerna tar avstamp i att Greta Thunberg efter att ha stått i vägen för lastbilar fällts för ohörsamhet mot ordningsmakt. De kräver asyl åt klimatflyktingar, alternativ till gruvor och trakthyggesbruk samt ”respekt för urfolksrätten i stället för exploatering av Sápmi”.
De menar vidare att alla tidigare svenska regeringar bär ansvar för detta men att nuvarande regering är sämst. De stöttar därför Greta Thunbergs och andra ungdomars blockader av oljebolagen som har ”blod på sina händer”. I stället ville de att oljebolagen ska åtalas – inte aktivisterna. Tongångar som blir allt vanligare.
Varför låter och beter sig miljörörelsen som offer när det är de som är förövarna? Man kan inte på detta sätt bara urskulda sin ovilja att respektera det skydd lagen ger oss alla för att man inte tycker om vissa och att de därför inte förtjänar det. Varför skulle röda och gröna ha någon form av gräddfil och helt utifrån eget gottfinnande själva bestämma vilka lagar de inte behöver följa och vilka som ska nekas sina rättigheter och sitt skydd?
Var är brottsofferperspektivet när miljösidan pratar? Varför ska diskussionen handla om hur synd det är om brottslingarna men aldrig om brottsoffren? Det finns absolut brott som är offerlösa. Till exempel att koppla ett släp tyngre än ditt körkort medger. Så är fallet inte alltid när gäller aktivism. Det spelar ingen roll om man riktar sina brott mot en barnfamilj som brukar skog eller föder upp fiskar eller ett stort företag som bryter torv. Aktivism gör dem till brottsoffer.
Både debattörerna och de aktivister de försvarar öppnar också upp för en principiellt intressant diskussion. Vem ska de ringa om någon gör likadant mot dem? Vad händer den dagen då någon tycker att en av aktivisterna eller deras tillskyndare inte är värd lagens skydd och utsätter dem för sin aktivism? Kan man verkligen förvänta sig lagens skydd när man samtidigt nekar andra exakt det skyddet?
När ska aktivisterna sluta använda brottsliga gärningar mot sina medmänniskor som redskap för sin opinionsbildning? ”Klimatkrisen är resultatet av politik”, skrivs det i debattartikeln. Men brottsoffren är inte politiker. Ett rimligt minsta krav torde ju vara att om nu brott är ett så förtjänstfullt sätt att opinionsbilda, i alla fall rikta dem mot politiker. Eller ännu hellre göra som de som faktiskt respekterar demokratin. Nämligen att läsa på och genom dialog och debatt verka för förändring.