Sverige har sedan länge samarbetat med Nato. Under det kalla kriget doldes detta för medborgarna, men det var naturligtvis uppenbart för Sovjetunionen och hela Warszawapakten. Uppenbart var det också för en värnpliktig luftvärnare på 80-talet. Vi visste vilka våra allierade i praktiken var. Vi visste varifrån den hjälp vi hoppades på skulle komma, om kriget gick från kallt till hett.
Efter kalla kriget har Sveriges samarbete med Nato blivit mer öppet och det har också blivit tätare, vilket inkluderar samövningar. Även med Nato-trupp på svensk mark. Men vi har valt att inte gå med, för att upprätthålla ett sken av alliansfrihet. En pose vi har svårt att backa upp, efter en radikal nedprioritering av det svenska försvaret. Samtidigt har en rad länder i östra Europa valt att gå med i försvarsalliansen.
Sverige hoppas fortfarande på hjälp, om kriget kommer. Detta kommer till uttryck bland annat i en ensidig solidaritetsförklaring om hur vi ska hjälpa andra i händelse av konflikt och hur vi också förväntar oss hjälp av andra om vi skulle drabbas. Försvarsbeslutet 2004 formulerades med tillförsikt:
”Det måste anses som osannolikt att Sverige skulle ställas helt ensamt om våra grundläggande säkerhetsintressen hotas.”
Om förhållandet till andra EU-länder sade Försvarsberedningen 2009:
"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."
Ukraina hoppades på hjälp och får det i viss utsträckning. Förnödenheter. Skyddsutrustning. Läkemedel. Vapen. Men inga militära insatser. I den mån det kommer några soldater för att hjälpa Ukraina så sker det på privat initiativ. Det skattas att ett tresiffrigt antal svenskar är i Ukraina, eller på väg dit, för att slåss för demokratin.
Sverige behöver de garantier som ett medlemskap i Nato ger? Varför ska vi hyckla med vilka som är våra allierade och som vi vill samarbeta med för en anständig världsordning åtminstone i vår del av världen.
Jag skrev häromdagen om hur opinionen om ett eventuellt medlemskap i Nato svängt i Finland. En ny opinionsundersökning visade då att en majoritet av de tillfråga, 53 procent, förespråkar ett medlemskap. Om Finland och Sverige skulle ansöka tillsammans ökar stödet till 66 procent.
I går publicerades en ny opinionsundersökning från Novus om svenskarnas inställning till medlemskap i Nato. Tyvärr innehöll den ingen fråga om en gemensam ansökan från Sverige och Finland, men 49 procent vill nu att Sverige ska gå med i Nato medan bara 27 procent är emot. 24 procent vill varken säga ja eller nej.
Medan folkopinionen svänger händer mycket även inom politiken. Finlands scialdemokrater, som innehar statsministerposten, kan vara på väg att sväng. Något som Tomas Ries, docent vid Försvarshögskolan, kommenterade för TV4 Nyheterna:
– Det är en jordbävning i Finlands säkerhetspolitik.
I Sverige håller Sverigedemokraterna på att ändra uppfattning. Partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson sade i går till Sveriges Radio:
– Det går inte att utesluta någonting i det här extrema säkerhetspolitiska läget som råder, säger
– Är det så att indikationerna stämmer att en majoritet i Finland svänger och vi ser ett närmande av ett finskt Natomedlemskap, så ställs frågan i ett helt annat ljus här och nu.
Om SD fullbordar en omsvängning så har de, tillsammans med de borgerliga partierna och Centerpartiet, en klar majoritet i riksdagen. Snart kan det finnas förutsättningar för en gemensam medlemskapsansökan från Sverige och Finland.
Men i Sverige ställer sig Socialdemokraterna fortfarande helt avvisande, oförmögna att ompröva en gammal dogm även efter att den avslöjats som både skör och falsk.