Jag börjar tappa räkningen på alla dem som tror att pandemin permanent ska förändra samhället just i den riktning de själva länge önskat sig. De gör allt vad de kan för att sätta rätt spinn på tragedin så att den ska tjäna deras syften och ge foder åt deras käpphästar.
En av dessa apokalypsens ryttare ser acceptansen för de radikala åtgärderna mot pandemin som ett exempel på hur man skulle kunna fatta lika långtgående och vårdslösa beslut för klimatets skull. I sin iver bortser de bekvämt nog från att pandemiåtgärder är tillfälliga medan klimatpolitiken måste vara permanent och hållbar. Just nu skapar pandemin och motåtgärderna massarbetslöshet och gigantiska offentliga underskott. Det är inte alls hållbart.
De som tycker att folk flyger och far för mycket kommer nu med profetior om hur folk ska upptäcka hur mycket de faktiskt gillar att stanna hemma. Semester blir hemester, även i framtiden. Jobbresor blir videokonferenser. Utbildning kan bedrivas på distans. Kanske får de rätt, åtminstone lite på marginalen och åtminstone om några. Men på det stora hela tror jag att de projicerar sin egen förtjusning på andra.
Det är ingen hejd på allt vi ska upptäcka eller återupptäcka, när coronan hindrar våra vanliga liv och tömmer våra kalendrar. Banden inom familjen ska bli tätare och stärka relationerna mellan föräldrar och barn, som nu upptäcker hur trevligt det är att umgås och äta familjemiddag tillsammans. Stressade karriärister upptäcker, när de tillfälligt ger upp karriären, hur mycket de har avstått ifrån medan de jobbat övertid. Familjen, naturligtvis. Men även böckerna som borde läst för länge sedan. Naturen. Tid att tänka och reflektera. Tid att upptäcka att det finns viktigare saker än jobb och hur fånigt det är att sträva efter materiella ting. Föreställer sig den som tyckte så redan innan krisen och bara önskar sig att bli så permitterad det bara går.
Om några nu under pandemin upptäcker att de skulle vilja jobba mindre och börjar leva efter denna nya inställning på egen bekostnad så har jag inget emot det. Men permitteringar, där staten fyller på så att deltidssysselsatta får nästan full lön, är ju inte speciellt hållbart i längden.
De flesta av oss, föreställer jag mig, kommer att vilja och välja att leva ungefär samma liv efter pandemin som före den. De som vill förändra samhället och medborgarnas attityder kan ha (inte så) fromma förhoppningar om att exempelvis en pandemi ska göra jobbet åt dem, men jag tror att de lurar sig själva. Om något så tror jag att många, åtminstone till en början, verkligen kommer att uppskatta det som pandemin tvingat dem att avstå ifrån. Ska jag ha en egen förhoppning får det gärna yttra sig som fler besök hos äldre släktingar efter pandemin.