Det fick Kina att sparka bakut och beskylla värdländerna för att inte “respektera Kinas självständighet och territoriella integritet".
Storbritannien vek ner sig för de kinesiska hoten och valde att skjuta upp besöket. I Tjeckien välkomnades däremot Tsai med öppna armar, som sig bör för en tidigare president för en nära allierad stat. Kinas upprördhet över Taiwan grundar sig i en förljugen historieskrivning, som alla demokratiska länder borde kunna genomskåda.
Faktum är att det kommunistiska Kina aldrig har styrt Taiwan. Sedan 1895 har ön bara kontrollerats från det kinesiska fastlandet under fyra år, och det var innan kommunisterna tog makten i Kina.
Anledningen till Kinas känslighet när det kommer till Taiwan går att finna i det kinesiska kommunistpartiets historieskrivning. Denna hänvisar ofta till Kinas “århundrade av förödmjukelse", en period som sägs sträcka sig från slutet av 1830-talet och fram till Folkrepublikens grundande 1949. Under denna period förlorade Kina flera krig mot västerländska länder och Japan, med ofördelaktiga fredsavtal som följd.
I kommunistisk historieskrivning upphörde inte förödmjukelsen förrän Kinas kommunistparti tog makten i landet 1949. Partiet framställer sig som landets frälsare och de enda som kunde och lyckades få ett slut på “imperialismen”.
På samma sätt hävdar sig kommunistpartiet vara den enda aktör som kan åstadkomma Kinas “återfödelse”. När Xi Jinping fick makten 2012 proklamerade han att landet ska bli en “fullt utvecklad nation” till år 2049 – hundra år efter kommunistpartiets maktövertagande. En tydlig fortsättning på partiets historiska narrativ.
Anledningen till Kinas känslighet när det kommer till Taiwan är att denna historieskrivning hotas av önationens framgång. Taiwan visar att det (tvärtemot kommunistpartiets propaganda) faktiskt finns ett alternativ till Fastlandskinas diktatur, förtryck och hänsynslösa brott mot mänskligheten i Xinjiang. Detta i form av demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och välfärd.
Detta går på tvärs mot kommunistpartiets historiska narrativ och mytbildning, något som i förlängningen ses som ett hot mot partiets legitimitet. Det är klart att kommunistpartiet är nervöst för att någon ska påtala det som har blivit uppenbart; att Taiwans demokrati är ett bättre samhällssystem än Fastlandskinas hårdföra diktatur.
Som ett annat demokratiskt land har Sverige också ett ansvar i att stötta och fördjupa kontakterna med Taiwan. Fastlandskinas upprördhet handlar bara om att behålla kommunistpartiet vid makten, inte om att “respektera Kinas självständighet och territoriella integritet".
Tjeckien genomskådade charaden, med sin egen kommunistdiktatur i färskt minne. Detta till skillnad från det sedan länge demokratiska Storbritannien. Att man väljer att lyssna mer på en diktatur än en nära allierad demokrati är inget annat än skamligt.