Det tar sådan tid, alla prövningar av domstolar och myndigheter. Och vad det gäller exempelvis mål som prövas enligt Miljöbalken så är resultatet så svårt att förutse. Även när staten vill bygga något, exempelvis när Svenska Kraftnät vill dra en ny kraftledning, så är processen decennielång innan det kan hända något konkret överhuvudtaget.
I senaste numret av tidskriften Axess skriver statsvetaren Tommy Möller om något som han kallar judikaliseringen. Makt har flyttats från de folkvalda och hamnat i andra händer, som hos domstolarna. Sverige har förändrats under de cirka 50 år som gått sedan den nya regeringsformen som antogs 1974. Då var det inte så mycket bevänt med maktdelningen och all makt skulle utgå från folket. Och utövas av riksdag och regering, så klart.
Sedan dess, menar Möller, har det smugit sig på en förändring exempelvis när Europakonventionen införlivades i svensk rätt och när Sverige blev en del av EU och därmed av en europeisk rättsordning. Undan för undan har makt lämnat politiken och hamnat i händerna på domstolarna. Möller menar att:
"Förändringarna är så markanta att det är befogat att tala om ett smygande paradigmskifte."
Sveriges riksdag och dess partier har också på eget initiativ avhänt sig makt i obekväma frågor. Det gäller exempelvis migrationsärenden där man såg till att politiken fick mer än armlängds avstånd. Tommy Möller tar dock upp just när miljöärenden ska avgöras, när han exemplifierar:
"Judikaliseringen har dessutom blivit en politisk strategi. Beslut som i grunden är politiska men som politikerna av olika skäl inte vill befatta sig med har delegerats till domstolar. Ett exempel på det är miljölagstiftningen. När tillstånd ska beviljas till miljöfarlig verksamhet och ekonomiska intressen står mot ekologiska är det inte politiker utan domare i Mark- och miljödomstolen som fattar beslut."
Det gör domstolen naturligtvis på basen bland annat av en miljöbalk som ÄR politiskt beslutad. Men den är å andra sidan så vag och svårtillämpbar att det i hög utsträckning verkligen blir domstolarna som får använda sitt omdöme och försöka uttolka lagstiftarens syften. Domstolarna fattar politiska beslut.
Så det är inte så konstigt att det är så vanligt att olika instanser bedömer samma ärenden helt olika. Istället för politiskt ansvarstagande har vi fått judikalisering och rättsosäkerhet. Och ibland blir konsekvenserna sådana att politiken ser sig tvungen att frångå juridiska principer, som när en juridisk motgång för Heidelberg Materials var på väg att utlösa en förlamande cementkris i Sverige. Dåvarande regeringen ingrep med speciallagstiftning.
I grunden är jag positiv till att politiken inte är fri att göra precis vad den vill. Att det finns gränser för vad en tillfällig politisk majoritet tar sig till.
Men det kräver ju också en lagstiftning som håller måttet och att politiken inte använder domstolarna som avstjälpningsplats för känsliga frågor.
Och när den verkligen vill gör politiken ändå som den vill i Sverige. Det juridiska snabbspåret genom Slite är långtifrån det enda som lagts ut, av regeringar på båda sidor blockgränsen. Tommy Möller igen:
"Det må gälla gymnasielagar, elstöd, åtgärder mot gängkriminalitet och mycket annat."
Hur bra fungerar det i längden att hantera felaktig maktfördelning och illa formulerad lagstiftning med nya hafsiga lagändringar?