Till slut ansåg de tre företagarna bakom nybyggnationerna på Tofta Strand att det behövdes sättas ner några fötter.
Bra tycker jag.
Alla de konstigheter som den anonyma gruppen "Tofta Bads vänner" sprider behöver verkligen bemötas.
I går kunde man läsa på helagotland.se om Johnny Ruthström, Johan Gate och Patrik Rees och deras öppna brev som i dag publiceras, i delvis kortad form, i GT.
Det finns inget fel i att man protesterar och bildar opinion mot saker man inte gillar. Men det sätt som Tofta Bads Vänner valt att agera går igen i flera frågor på ön. Att tycka olika om saker och processer är en sak, men när kritikens udd utgår från att de som inte tycker likadant vill förstöra, då tappar man också en rejäl bit av den egna trovärdigheten.
Återkommande är också hypotetiska misstankar om att ärenden inte gått rätt till, att myndigheter inte följer lagen och svepande ord om andra olagligheter man tror har begåtts.
I Klintehamn och andra strider där det pågår ärenden om stenbrytning är inriktningen hos många av dem som är emot, att myndigheterna medvetet låter företagen förstöra tillgången på vatten om det ges tillstånd. Gemensamt är också att det inte finns några namn bakom starka röster som Urbergsgruppen och Tofta Bads Vänner.
Det övergår i alla fall mitt förstånd hur man på allvar kan tro att politiker, myndigheter, företagare eller markägare skulle agera på detta sätt. Vem skulle vinna vad på det?
Som de tre företagarna säger om sina investeringar i Tofta: "Vi investerar inte en ansenlig summa för att förstöra en destination, vi vill utveckla den. Vi gör det gärna i dialog med myndigheter, grannar och besökare men vi känner en stor oro för den smutskastning vi samtidigt ser".
Sen finns ju den där elefanten i rummet som man inte får prata om om man inte vill bli kallad insnöad inföding. Och det är att många av dessa grupperingar till stora delar består av deltidsgotlänningar och/eller fritidsboende.
I flera intressanta artiklar har GT skildrat de ekonomiska konsekvenserna av att så många bor här "i smyg" men skattar i annan kommun. Det har ju både för- och nackdelar även för ekonomin men det påverkar också demokratin.
Man är ju sakägare om man äger en fastighet och något görs på granntomten, oavsett hur stora delar av året man bor där. Men när det gäller andra mer övergripande frågor, har man då som deltidsboende något moraliskt ansvar att inte "lägga sig i"?
Om det verkar i opinionen som hela bygden är emot en investering kanske det påverkar beslutsfattare och investerare på ett sätt det inte skulle göra om man visste att de som är emot skattar i Danderyd eller på Lidingö?
Lena Thalin, före detta regional utvecklingschef på Gotland sa till GT: "När jag var regional utvecklingschef var det svårt med alla sommargotlänningar som ständigt överklagade och drog ut på alla processer. Nu, när det gäller skolfrågan till exempel, väljer jag att inte lägga mig i fast jag har åsikter. För jag är inte bofast här längre".
Det här är en fråga man måste kunna diskutera i sak utan att bli kallad dum och insnöad.