I sin fredagsledare ställde Eva Bofride, Gotlänningens politiska chefredaktör, en direkt fråga till mig. ”Vad är det för ny organisation du påstår måste byggas upp för att administrera utmaningsrätten?  Förstår inte. Det blir en ny arbetsuppgift – som du skriver sannolikt med ganska låg frekvens – men varför behövs det en helt ny och egen organisation för detta och vem har sagt det?”

Frågan visar att Bofride inte tagit utmaningsrätten på allvar och jag upplever också att den borgerliga politiska ledningen har en liknande inställning. Jag hoppas givetvis att jag har fel, men känslan är att utmaningsrätten tas med en klackspark. Att den bara ses som ”en ny arbetsuppgift” och att den införs för att få mer poäng i Svenskt Näringslivs rankning. Men med en sådan oseriös inställning riskerar den styrande borgerligheten att öka de problem som näringslivet anser sig ha i sina kontakter med regionen. Vi vet att företagare sen länge uppger sig ha problem med bemötande och tillgänglighet i sina kontakter med regionen. Något som blivit bättre men inte fullt ut åtgärdats. För att undvika att fler liknande problem uppkommer behöver regionen bygga upp en organisation för emottagandet av de utmaningar som kan komma in. Oavsett om det kommer in utmaningar eller ej. Det måste finnas både en organisation och en struktur för hur man behandlar utmaningarna. Från första brevet eller mailet till kommuniceringen av det slutliga beslutet. Vem tar emot utmaningarna och samlar upp dem? Vem tar beslut om vilken nämnd/styrelse som ska behandla utmaningen och slussar den vidare? Vem på förvaltningen ska ta emot utmaningen? Hur ska förvaltningen behandla utmaningen? Ska den först till politikerna för beslut eller ska någon tjänsteperson utreda den först? Hur kommuniceras sen hela behandlingskedjan till den som skickat in utmaningen? 

I de riktlinjer för utmaningsrätten som regionfullmäktige beslutade om står dessutom följande: ”När en utmaning har inkommit ska nämnden skyndsamt pröva frågan om upphandling i enlighet med intentionerna i utmaningen.” Då borde det också framgå i rutinerna hur handläggande tjänsteperson ska arbeta för att ge nämnden möjlighet att ”skyndsamt pröva frågan om upphandling”. Ska andra ärenden läggas åt sidan eller ska utmaningen hamna i samma kö som alla andra ärenden vilka också ska behandlas skyndsamt?

Om man från den styrande borgerligheten inte tar fram den här strukturen är det ett hån mot de företagare eller gotlänningar som nu eventuellt skickar in en utmaning. Risken finns att behandlingen av utmaningarna ökar på de problem som företagare upplever sig ha i sina kontakter med regionen. Om ingen vet vem som ska ta hand om utmaningarna riskerar de bli liggande. Om ingen vet hur man ska behandla utmaningarna riskerar de att få olika behandling. Om förvaltningarna behandlar de inkomna utmaningarna olika riskerar man än mer kritik.

Det är bland annat med tanke på detta som jag kritiserat beslutet att återinföra utmaningsrätten. Här vill den styrande borgerligheten spara 220 miljoner kronor på tre år och samtidigt tar man beslut som belastar regionens administration med ytterligare arbetsuppgifter, om man nu tar utmaningsrätten på allvar.

Som ni förstår är utmaningsrätten inte bara "en ny arbetsuppgift", utan ett helt nytt moment i regionens kontakt med näringsliv och gotlänningar. Då kan inte utmaningsrätten tas med en klackspark. Den måste tas på allvar, annars riskerar den borgerliga politiska ledningen, i sin iver att upplevas som företagarvänliga, att försämra det gotländska företagsklimatet.