Vi behöver ändra på den inställningen, om vi som samhälle ska kunna finnas där för samtliga medborgare. Aktiv dödshjälp är en kontroversiell fråga, men en som vi inte längre bör lämna vind för våg.
Ämnet har åter hamnat på tapeten efter att läkare Staffan Bergström tidigare i veckan valde att hjälpa en sjuk man avsluta sitt liv, en process som beskrivs i en artikel i Dagens Nyheter (15/7). Händelsen har sedan dess berörts i media landet runt.
Patienten i sextioårsåldern har sedan 2018 varit diagnostiserad med Amyotrofisk lateralskleros, ALS. Mannen skulle i början av juli ha avslutat sitt liv på en klinik i Schweiz, där aktiv dödshjälp är tillåtet, under uppsikt av organisationen Dignitas. En avslutande resa som den pågående pandemin satte stopp för.
Staffan Bergström, som länge varit en förespråkare för människors rätt till dödshjälp, valde då att bistå mannen. Valet, och ståndpunkten där bakom, har i allra högsta grad ifrågasatts.
Torsten Mossberg, i egenskap av ledamot i styrelsen för Sveriges läkarförbund, har bland annat uttryckt sig negativ till praktiserandet av aktiv dödshjälp. Han menar att läkares syfte är att bota och lindra, vilket inte går i linje med att medverka i att avsluta en människas liv. Uttalandet väcker frågor. Kan inte den sista vilan, för de som lidit länge, vara det ultimata sättet att lindra lidande och smärta på?
Med ett liberalt synsätt är det en självklarhet att utgå från principen om kroppslig autonomi. Vuxna människor ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp. Det betyder där emot inte att frågan är okomplicerad eller enkel att hantera i praktiken.
Debatten försvåras av tyngden i majoriteten av suicidfall. De flesta människor har någon i deras närhet som tyvärr valt att avsluta sitt eget liv. Att anse att suicid i de allra flesta fall är något hemskt är ingenting som går att ifrågasätta. Att det färgar ens syn på aktiv dödshjälp, som ofta sker under helt andra förutsättningar, behöver man dock vara medveten om.
Dödshjälp är av naturliga själ oåterkalleligt, men också något som kan hjälpa människor i en förtvivlad situation. Ett system där praktiken är tillåtet är värt att överväga, under förutsättning av stränga regleringar och att det, om nödvändigt, skiljs från den ordinarie sjukvården. Trots allt finns det ju flera andra länder som lyckats formatera goda system för hur processen ska gå till, på bästa möjliga vis för alla inblandade. Vi bör åtminstone utreda om dessa system går att applicera även här.
Mannen som Staffan Bergström hjälpt att somna in, beskrev sin frustration över att inte längre ha kontroll över sitt eget liv. Han förklarade hur han tyckte sig ha förtjänat att få vandra vidare i lugn och ro, något som hans sjukdomsförlopp inte hade tillåtit. Det är för människor som lider i liknande situationer, som vi bör överväga införandet av aktiv dödshjälp i Sverige.