I Källunge hördes i veckan motorsågar i arbete för att förhindra den fortsatta smittspridningen av det som dödar våra almar. Vi har vant oss vid att bekämpning av almsjukan är ett återkommande inslag i nyhetsrapporteringen. Skogsstyrelsen inventerar, hittar nya smittade träd och destruktionsarbetet är i gång igen. För ett par år sedan fälldes 200 almar på Södra hällarna i Visby. Några hundra hit, några hundra dit. En socken här, en socken där. Många sjuka träd blir det. Och allt är människans fel.
Gotland hade haft goda förutsättningar att slippa almsjukan om inte någon hade transporterat hit ett lass smittad almved, med den smittspridande almsplintborren i lasset. Ingen vet riktigt hur smittan kom till ön, men människan har gjort skada i sin okunnighet om naturen. Almsplintborren fick skjuts till Gotland. Hade inte kunnat flyga hit själv.
Det har fraktats almvirke och flyttats träd på andra håll på planeten också. Våra skogsalmars ”kusin” i Himalaya kan stå emot svampangrepp och skalbaggar, men dess släktingar på andra breddgrader har inte samma ork att inte släppa in svampen som täpper igen näringstransporten i trädet så att det vissnar.
Nu pågår en kamp på Gotland som andra i Europa förlorat.
– Gotland är almens sista utpost. Europas sista stora bestånd av almar finns hos oss, säger skogskonsulent Amanda Magnusson Overmark på Skogsstyrelsen i Visby.
Dystert i år är att det skett en kraftig ökning av almsjukan på Gotland, 7 000 smittade träd, trots det idoga arbetet att hålla smittan i schack.
Det har snart gått 20 år sedan almsjukan upptäcktes på Gotland. Den gotländska ”nollpunkten” var en löväng i Vallstena hösten 2005. Därefter har de sjuka almarna dykt upp i socken efter socken. Just nu är Sundre, Vamlingbo, När, Rute och Stenkyrka de enda socknar där ingen smittad alm hittats.
Länge var Öja med i den listan, men somras upptäcktes almsjuka inne i Burgsviks samhälle.
Regeringen behöver anslå minst sex miljoner kronor om året om de gotländska almarna ska finnas kvar om 15 år. Inse allvaret i de orden. Vi har drygt två miljoner almar på ön.
Jag hoppas innerligt att de pengarna finns och kan öronmärkas för att rädda den gotländska populationen av almar.
Det jag läst om sorgsna nederländare, engelsmän och förfärade fransoser som saknar sina almar vill jag inte se här. I de flesta almskogarna i Europa har mer än 95 % av de gamla almarna dött.
Genom att rädda almarna räddar vi mycket mer. Almen är värdträd för omkring 700 andra arter varav 62 är helt beroende av just almen.
– Att förlora almen skulle minska den biologiska mångfalden, säger Amanda Magnusson Overmark.
Enligt den fornnordiska skapelseberättelsen var det Oden som skapade de första människorna när han tillsammans med Vile och Ve hittade ett par trädstammar på en strand. Oden göt liv i asken som blev den förste mannen Ask. Almen blev den första kvinnan Embla.
I boken ”När almen tystnar – om träden vi älskar och dödar” skriver Mårten Lind, doktor i svampgenetik mycket ömsint om hur både ask och alm dör i ofattbart antal och över ofattbara ytor. Lokalt har alltså dessa träd utplånats av en svamp och en skalbagge i växelverkan. Skalbaggen, almsplintborren, är chauffören som förflyttar smittan. Men tragedins verkliga, om än omedvetna skurk, är vi själva, skriver Mårten Lind. Han ser asken och almen som de ädlaste symboler för den symbios mellan människa och träd som lade grunden för vår civilisation.
Jag håller med honom om att det bör väcka förstämning att de dör för våra händer. Både Embla och Ask. Världsträdet Yggdrasil i vår nordiska mytologi var en ask.
Det borde stå högt på regeringens priolista att rädda 2,3 miljoner träd på Gotland.