Fokus i politiken är på två saker. En är nya statsministerns tillträde, troligen Magdalena Andersson, och omröstningen för det sedan Stefan Löfven avgått som socialdemokratisk partiledare på S-kongressen i november. Den andra är budgetomröstningen i riksdagen, också i november.
Oppositionens sex partier har lagt sina budgetalternativ. Sist ut tisdag 5/10 var M och C. Oppositionen utgår från regeringens budget, som tagits fram av finansdepartementet, och föreslår ändrade kostnader och intäkter.
Sverige är i praktiken är på väg mot ett nytt system i hur landet styrs. Länge har det varit en regering som haft makten och genomfört sin politik. De har varit socialdemokratiska eller borgerliga.
Sällan har deras upplägg för det de vill genomföra störts. När det skett har det varit i mindre frågor eller kortare tid eller så har avgörandet fått särskild behandling, exempelvis i en folkomröstning.
Regeringen blir nu mer av en administrativ, verkställande enhet av politik som ibland inte är dess egen. Det är riksdagen och dess utskott som får mer makt och utformar politiken, även om regeringen har en del makt kvar.
Att riksdagen får större makt beror till stor del på att Sverigedemokraterna inte röstar som de andra partierna kommit överens om i budgetomröstningar. När egna alternativet fallit ska ett parti lägga ned sina röster. Då kan en minoritetsregering få igenom sin budget i riksdagen.
Men om ett parti, dessutom stort på 18 procent av mandaten, röstar på främsta oppositionspartiets alternativ fungerar inte uppgörelsen om röstning för att minoritetsregeringar ska regera.
Högeroppositionens partier, M, SD, KD, L, kan komma att lägga en reservation i finansutskottet som blir deras budgetalternativ. Det blir ett steg längre än när SD röstade på M+KD-budgeten hösten 2018 eller alliansbudgeten hösten 2014.
Det skulle öka pressen på C och V att rösta för regeringens budget. Men för C kan det vara lockande att låta högeroppositionens reservation vinna budgetomröstningen. Det gör den om C lägger ned sina röster. Sådant som familjeveckan tas bort i högeroppositionens reservation.
I september, då finansminister Magdalena Andersson lade fram budgeten, ville hon inte svara på om regeringen avgår om den inte får igenom budgeten. Det borde den egentligen göra. Magdalena Anderssons tigande antyder att regeringen är beredd att ta förlusten att inte få igenom sin budget (i dess helhet).
Med en ordning av detta slag försvåras väljarnas ansvarsutkrävande. Olika partier har ju haft inflytande under mandatperioden. Och det kan bli fler regeringskriser. Ibland blir det nya regeringar efter dem, ibland extra val.
På 85 år har Sverige haft denna typ av svag regering som får riksdagsmajoriteter emot sig om budget eller annat, men tolereras av en majoritet i riksdagen, en gång i ett år. Det var då liberalen Ola Ullsten var statsminister i ett år före valet 1979.
Den ordningen kan bli den som gäller nu och efter valet 2022. Den har för- och nackdelar. Partier som tolererar en viss regering, som nu C och V, kan delvis få en politik de inte gillar både om andra än regeringens budget går igenom och i annat som riksdagen röstar fram.
En S+MP-regering som C tolererar kan genomföra politik som C ogillar, som höjda pensioner med SD. En eventuell S-regering som C, V och MP tolererar kan införa en mer restriktiv migrationspolitik, som C, V och MP inte vill ha, med stöd av M och SD. Och om C likt SD skulle tolerera en M-regering skulle den kunna genomföra samma restriktiva migrationspolitik med S och SD.
Partier och väljare bör tänka igenom om de vill ha en sådan "hela havet stormar"-ordning för regerande och budgetar.