Dagen då Anders Behring Breivik mördade 77 personer i attacker mot det norska regeringskvarteret och Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger på Utöya. Majoriteten av de som dödades var unga, politiskt aktiva ungdomar.
Sedan den 22 juli 2011 har historien om och kring Utöya kommit att fängsla stora delar av världen. Spelfilmer och dokumentärer har spelats in. Otaliga böcker har skrivits. Forskning har utförts på Breiviks bakgrund, och hur attacken har påverkat den psykiska hälsan hos de anhöriga som drabbades. Attacken har även inkluderats som en del i norsk undervisning, för att uppmärksamma det fruktansvärda attacken.
Det kan tyckas något makabert att ständigt påminna om en så hemsk händelse, vilket det till viss del är. Trots det måste vi, även om det inte känns helt rätt, använda berättelsen om Utöya för att synliggöra den problematik som finns runt den extrema grupp Breivik tillhör.
De 69 personer han mördare på Utöya, valde han ut enbart på grund av att de tillhörde ett parti som stod upp för kvinnors, flyktingars och hbtq+ personer rättigheter. Han valde att attackera ett sommarläger, eftersom hans plan var att utrota en hel generation ungdomspolitiker.
I en krönika från förra året beskrev en ung svensk socialdemokrat det vi måste förstå. Hon uttryckte det som att hon tillhör en generation unga politiker som måste kartlägga flyktvägarna ut ur en lokal de håller event i.
Det är ett ansvar, en plikt och en tyngd som främst bärs av de som drabbades för nio år sedan – men som knyter alla antirasistiska och feministiska organisationer samman.
Det är inte många år sedan jag och mina vänner ombads att inte gå ensamma hem på kvällen under Almedalsveckan. Vi fick höra att hotet om misshandel var så stort, att vi inte bör vistas utomhus ens i mindre grupper efter mörkrets infall om vi bar partifärger. För somliga hjälpte det inte att röra sig i grupper, eller vara försiktig. De drabbades i alla fall.
Vår partifärg, liksom våra antirasistiska politiska vänner, blev en måltavla för organisationer så som Nordiska Motståndsrörelsen. En organisation som i mångt och mycket delar de ståndpunkter som intalade Breivik att han för nio år sedan hade rätten att mörda 77 personer, för att de inte delade hans politiska vision.
Det finns en generation unga politiker vars kamp för frihet, jämlikhet och antirasism utgör ett reellt hot mot deras trygghet. En generation som inte delas av ideologiska stämplar eller partifärger, utan där synen på människors lika rätt och värde binder oss samman.
Det är också vad den 22 juli bör få symbolisera. En dag att minnas de som inte fick lov att växa upp, för att fortsätta sin kamp för mänskliga rättigheter. En dag där vi kan applådera de som trots allt, tar modet till sig och bidar till en bättre värld.