”Gotland är en av landets dyraste platser gällande avfall, vatten, el, och fjärrvärme. Dessutom kostar bostäderna också mycket, ökade biljettpriser på färjan gör det dyrt att resa, och så vidare. Gotland är helt enkelt ett högkostnadslän.
Men det är samtidigt en låglönelän. I själva verket finns det inget annat län där man tjänar lika dåligt. Den genomsnittliga månadsinkomsten på 25 900 kronor, före skatt, kan jämföras med rikssnittet på 29 500, eller Stockholmsnivån på 34 500 kronor.”
Hur Gotland blivit ett högkostnadslän är en rätt enkel matematik. Gotland har fler invånare boende utanför tätorterna än de flesta andra svenska kommunerna vilket fördyrar hantering av VA, avfall, och el. I de flesta fastlandskommunerna finns befolkningen centrerad till städer, samhällen och byar, men på Gotland finns bostäder utspritt över hela kommunen. Den spretande infrastrukturen som behövs på Gotland ger högre kostnader per ansluten fastighet. När infrastrukturen dessutom måste byggas ut i en snabb takt ökar kostnaderna. Elnätet har en liknande utmaning, men då när det gäller underhåll exempelvis att gräva ner luftledningar för att minska risken för strömavbrott.
Då Gotland också är en attraktiv plats för många vilket fått bostadspriserna att öka till nivåer som skiljer från andra likvärdiga kommuner.
Men även Gotlands läge mitt i Östersjön ökar kostnaderna för transporter till och från ön.
När de gäller det låga inkomstläget är det inte lika enkelt.
Demografin spelar en stor roll. På Gotland bor många pensionärer men få lönearbetare i åldersspannet 30 och 50 år vilket ger en lägre medelinkomst.
Sammansättningen av det gotländska näringslivet ger inte heller samma inkomstläge som i andra kommuner. En viktig pusselbit för att öka inkomsterna i en region är att det tillkommer pengar utifrån. Men även förädling av produkter som säljs utanför öns gränser är en viktig ingrediens för att öka inkomsterna. Gotland har få företag som ”exporterar” sina produkter till andra delar av vår värld och ännu färre som exporterar förädlade produkter.
Andelen industrier är låg och andelen anställda inom industrin än lägre.
Samtidigt som andelen företag inom jordbrukssektorn är hög vilket också ger en lägre medelinkomst. Men det finns också en kultur, som möjligen är på väg bort, som spelat stor roll för de gotländska inkomsterna. Många företag har historiskt sätt tillkommit för att ge familjen en inkomst och därmed har utvecklingen inte skett i den omfattning som skulle kunna öka företagets intäkter. Uttrycket ”de räcka till mi o sorken” är rätt talande.
Historiskt har Gotland också haft en relativt hög arbetslöshet vilket inte ger någon marknad för högre lönekrav. Men även när det gäller lönerna har sammansättningen av det gotländska näringslivet spelat en stor roll. Det finns inte så många arbetsgivare i respektive bransch att välja mellan. Gotländska arbetstagare ”blir vid sin läst” och därmed blir de också, mer eller mindre, tvingade att stanna vid samma arbetsgivare. Vi vet att just en ny tjänst är den säkraste vägen till en bra löneutveckling. Ju färre som byter tjänst desto sämre generell löneutveckling.
Det förhållandet blir inte bättre av att Gotland har få större arbetsgivare där det finns en möjlighet att göra karriär. Därmed minskar möjligheten att få upp sin lön vid varje ny tjänst man får på karriärstegen.
Vi gotlänningar kan räkna med ett fortsatt högt kostnadsläge för VA, avfall och elnät. Och så länge Gotland fortsätter vara attraktivt för andra kommer bland annat bostadspriserna vara höga.
Tyvärr får vi nog även leva med lägre inkomster så länge det gotländska näringslivet inte förändras drastiskt. Den brist på arbetskraft som faktiskt råder och den konkurrens av arbetskraft som den innebär kan vara ljuset i tunneln. Men det krävs också att arbetstagarna vågar ta chansen att byta jobb för att på så sätt öka sin lön vid varje ny tjänst.
Jag tror dock att vi på Gotland kommer fortsätta ha lägst inkomster men också högst avgifter.