I en tid inte alltför längesedan gick den svenska kriminalpolitiken ut på att rehabilitera brottslingarna till väl fungerande medborgare. Relativt milda straff men med bra rehabilitering. Under samma tid hade vi en skola och föräldrar som kunde ta sitt ansvar för att uppfostra våra barn till goda samhällsmedborgare.
När det förebyggande fungerade var det också lättare att rehabilitera, då även de flesta brottslingarna insåg att det var fel att begå brott. Med rätt rehabilitering och med bra möjligheter att kunna livnära sig som en vanlig medborgare när straffet väl var avtjänat fungerade kriminalvården rätt bra. Men det var då det.
Nu har vi anammat ett annat sätt att se på brott och straff. Nu har även vi gått över till en kriminalpolitik som bygger mer på öga för öga och tand för tand än en sammanhållen politik där grunden är förebyggande och rehabilitering. Trots att det bevisligen inte gör någon positiv skillnad med hårdare straff.
Nyligen har till och med en 17-årig pojke dömts till 12 års fängelse. En pojke vars hjärna inte är helt utvecklad gällande konsekvenstänkandet ska nu tillbringa många, många år i fängelse tillsammans med vuxna härdade brottslingar. Då fattar de flesta att risken för återfall är betydande när han väl kommer ut.
Förutom det skifte som gjorts när det gäller strafflängden har de nyliberala privatiseringsexperimenten också medför att vi nu har HVB-hem ägda och drivna av de kriminella gängen. Rent affärsmässigt är det ju en bra idé för gängen. Bättre ställe för rekrytering av nya gängmedlemmar kan finns nog inte. Något som de flesta politikerna självklart ser och vill åtgärda.
Den SD-styrda regeringens lösning är att jobba vidare med hårda tag mot brottslingarna oavsett ålder. Nu ska det byggas ungdomsfängelser samtidigt som straffmyndighetsåldern är på väg att sänkas.
Detta händer samtidigt som skolornas förutsättningar att jobba förebyggande är begränsade av förödande systemfel som det fria skolvalet, fri etableringsrätt för privata skolor och skolpengens utformning. Som om det inte räckte är kommuner och regioner nu drabbade av en mycket djup och allvarlig ekonomisk kris som knappast tillför de resurser till skola och socialtjänst som de skulle behöva för att kunna göra ett bra brottsförebyggande arbete.
Regeringen pratar ofta om Danmark som förebild för hårdare krav, men de väljer samtidigt att inte prata det långsiktiga och aktiva förebyggande arbetet som gjorts i Danmark. I ett reportage i SVT:s Aktuellt den 29/8 fick vi veta att en dansk skola i ett av deras utsatta områden fått rätt stora resurser till bland annat fler lärare. De har dessutom fått resurser att tillsammans med föreningar i stadsdelen skapa fler fritidsaktiviteter för barnen. Allt för att bryta utanförskap. Men den viktigaste nyckeln bakom succén är långsiktigheten och det är först nu efter 15 till 20 års satsningar som de kan skörda framgångarna. Framgångar som inte bara gäller skolan och eleverna utan även smittat av sig på hela området som inte längre räknas som utsatt.
Under samma 20 års period har den svenska skolan förvandlats till ett marknadsexperiment som inte ens de mest marknadsinriktade länderna i världen vill ta efter.
Jag har sagt det förut och jag lär fortsätta tjata om det framöver, för att lyckas öka produktion eller förbättra kvalitén på något måste man först satsa pengar. Industrialiseringen krävde investeringar i maskiner, robotiseringen krävde investeringar i robotar och den svenska skolan kräver investeringar innan vi kan se de resultat som vi alla vill ha.
Men med en regering som prioriterar medel till polisen, domstolarna och fler fängelser framför mer resurser till skola och socialtjänst kommer det goda exemplet vi har i grannlandet Danmark inte kopieras, och vi får i stället vänja oss vid att fler barn spärras in i fängelser.