När Sverige höll val till andrakammaren i riksdagen sommaren 1940 stod Hitlertyskland på sin absoluta höjdpunkt av framgång. De nazistiskt anstrukna partierna i Sverige fick sammanlagt 0,7 procent av rösterna.
Med tanke på Sveriges extremt utsatta läge sedan Danmark och Norge ockuperats var det med närmast minimala eftergifter som Per Albin Hanssons regering lotsade Sverige undan kriget. Transiteringen av en tysk division vid den så kallade midsommarkrisen 1941 blev en engångsföreteelse. När Tyskland upprepade kravet svarade Sverige nej. Permittenttrafiken till Norge sade den svenska regeringen upp 1943 – vilket innebar ett betydande risktagande.
Efter kriget tackade judiska organisationer Sverige för landets stöd under krigsåren. Bland annat genom att ha tagit emot många danska och norska judar. Under slutfasen av kriget stödde Sverige de västallierade aktivt och hjälpte till att bygga upp en norsk armé i de så kallade polistrupperna. Stödet i den svenska opinionen för den västvänliga politiken verkar ha varit fullkomligt solid. Krigstidens Sverige var ett land där nästan alla familjer hade någon nära släkting i USA. Sympatier med Hitlertyskland var ovanliga redan i början av kriget och minskade till ett minimum då kunskap om nazismens brott spreds.
Trots alla dessa fakta har svenska skolbarn under de senaste decennierna fått lära sig historien att Sverige på 1930-talet var genomsyrat av nazistsympatier och rasbiologi. Och att den svenska neutralitetspolitiken i grunden stödde den tyska krigsinsatsen. Sverige har mycket att skämmas för, har varit budskapet.
Nu börjar äntligen fler och fler inse det orättvisa i den här bilden. Förra veckan skrev till exempel författaren Henrik Arnstad en artikel där han pekade på det skadliga i en alltför kritisk tolkning av beredskapsårens politik. Arnstad erkänner att det är ett narrativ som i huvudsak kommit från vänster och han lyfter fram det genomslag som Maria Pia Boëthius bok ”Heder och samvete", från 1991 fick, också på den seriösa historieforskningen (Tidskriften Vi 25/7).
Samma larmsignaler har tidigare kommit från till exempel professor Alf W. Jonsson i tidskriften Respons nummer 1, 2014 och från professor Kent Zettergren vid Försvarshögskolan i hans bok ”Sverige och Hitler 1939–1945” från 2021. Det gemensamma i kritiken har varit att man varnat för den alltför enögda bilden av Sverige som eftergivet och i Tysklands ledband.
Förutom att tolkningen är orättvis mot den generationens svenskar och mot Per Albin Hanssons samlingsregering har den också visat sig vara farlig och öppnat för falsk historieskrivning.
Ett exempel är Sverigedemokraternas film ”ett parti – ett folk” som inför valet 2018 utmålade Socialdemokraterna och Tage Erlander som nazianstrukna. Ett annat exempel är den ryska propagandan mot Sverige i upptakten till Ukrainakriget – där bland andra Astrid Lindgren utmålades som nazistsympatisör.
Sådana påhopp är möjliga tack vare åratal av överdriven självkritik i svensk historieskrivning. Det är inte rätt att försköna historien men inte heller att demonisera den.