I EU-valet i Sverige var det främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet som gick framåt och överträffade det förra valresultatet.
I Tyskland och Österrike var det däremot de nationalistiska partierna Alternativ för Tyskland (AFD) och FPÖ som gick framåt. AFD blir preliminärt ungefär lika stora som förbundskansler Olaf Scholz socialdemokratiska parti. De Gröna tappade stort. Och FPÖ fick flest röster av alla i Österrike.
I Frankrike gick det dåligt för president Emmanuel Macrons parti Renässans, som backade över sju procentenheter till omkring 15. Så dåligt att han utlyst nyval i Frankrike. Högernationalistiska Nationell samling fick däremot över 30 procent av rösterna.
I Ungern tappade däremot Viktor Orbáns högerparti Fidesz, även om partiets röstetal fortsatt är högt.
I Spanien gick det bra framförallt för borgerliga Partido Popular, som gick från kring 20 till över 30 procent av rösterna. I Italien gick det bra för premiärminister Giorgia Melonis högernationalistiska parti Italiens bröder.
I Danmark och Finland gick det, liksom i Sverige, bra för vänstern. Däremot tappade Miljöpartiets finska motsvarighet röster. I Danmark gick Socialdemokraterna dåligt och förlorade var fjärde väljare, medan Socialdemokraterna i Sverige för första gången lyckades öka något i ett EU-val.
Så där kan man fortsätta gå igenom valresultatet, land för land, och konstatera att det inte finns någon gemensam europeisk trend. Det är separata valrörelser i varje land och valresultaten har också sina huvudsakliga förklaringar i nationella förhållanden. Lägg till det ett lågt valdeltagande – exempelvis bara drygt 50 procent i Sverige – så är det uppenbart att det Europeiska parlamentet inte har en stark demokratisk förankring. I andra EU-länder kan valdeltagandet ligga så lågt som neråt 20 till 30 procent.
Även om det på vissa områden behövs ett starkare europeisk samarbete, exempelvis gällande brottsbekämpning, så är det samtidigt uppenbart att EU:s överstatliga ambitioner behöver begränsas. Det finns gemensamma frågor som behöver hanteras i ett långtgående mellanstatligt samarbete, men samtidigt ligger Europas styrka historiskt också i pluralism och institutionell konkurrens. Det är en fördel som EU är i färd med att avveckla.
Jag är rädd att detta är en utveckling som tyvärr kommer att fortsätta. Det är den logiska följden av den breda mittenkoalition som styr det Europeiska parlamentet.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sade i en kommentar till valet att:
– Det finns fortfarande en majoritet i mitten för ett starkt Europa.
För ett starkt EU – ja. För ett starkt Europa? Tyvärr inte.