Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fick på måndagförmiddagen talmannens uppdrag att sondera för att bilda regering. Det är ju ett arbete som han redan har påbörjat, men han ville ändå inte säga mycket om hur lång tid det kan komma att ta. Bara att det kommer att går fortare än förra gången det begav sig. Vi får hoppas det. Efter valet 2018 tog det 139 dagar att bilda regeringen. Och då var underlaget ändå så illa hopskruvat att det inte höll hela mandatperioden.
Vi vet heller inte om regeringen kommer att bestå av två, tre eller fyra partier. Tre vore kanske det bästa alternativet från rent praktiska utgångspunkter. Att plocka in liberalerna och sedan bara ha ett externt samarbetsparti, Sverigedemokraterna, som regeringen kan förhandla med.
Jag är dock långtifrån säker på att en sådan lösning är möjlig. Om SD portas ligger det nära till hands att de i sin tur portar Liberalerna. Men kanske kan det även ligga i SD:s intresse att ha en sammanhållen trepartiregering att förhandla med, istället för en tvåpartiregering som även ska förhandla med Liberalerna.
Föga uppmärksammat med väldigt lovande är något som talar för att vi ska få en statsminister och en regering som sätter nationens väl och ve framför snöd vinning för partiet. Jag noterade det först inte själv, ska erkännas, men fick hjälp av en uppdatering på Facebook av samhällsdebattören Thomas Gür.
Ulf Kristersson har bett Olof Stenström att stanna kvar som chef för Sveriges förhandlingar med Turkiet inför medlemskapet i Nato. Det är viktigt för att tillvarata upparbetad kompetens och erfarenhet och för att inte stöka till eller få något avbrott i förhandlingar som är helt centrala för Sveriges säkerhetspolitik.
Olof Stenström är också socialdemokrat och nuvarande statsminister Magdalena Anderssons statssekreterare. Men somligt är viktigare än partipolitik, vilket tydligen Olof Stenström också tycker eftersom han accepterat att kvarstå som chefsförhandlare.
Elizabeth II begravdes under måndagen inför miljoner i London och miljarder framför TV-skärmar. Somliga kanske bara ser en otidsenlig institution som borde ha avskaffats för länge sedan. Men det brittiska kungahuset, liksom det svenska, har varit och är en viktig sammanhållande kraft. Både historisk kontinuitet och enande i samtiden. Det är ingen slump att de stabiliste och fredligaste västerländska demokratierna är länder där monarkin inte kastats över ända utan har givits och funnit nya roller i ett modernt samhälle.