Med vad som nästan måste beskrivas som katastrofal insats i förra veckans presidentvalsdebatt sänkte Joe Biden sina chanser till omval markant. En dålig insats i en debatt hade nog vilken annan kandidat som helst kommit undan med. Problemet med denna debatt är att just Bidens insats bekräftade alla fördomar om honom. Han framstod som gammal, trött och någon som inte riktigt hänger med.
Efter debatten höjdes röster inom det demokratiska partiet höjs om att byta ut Biden som kandidat. 28 juni ställde sig även en av USA:s mest inflytelserika ledarredaktioner, New York Times, till talkörerna som vill att presidenten kliver åt sidan. Samtidigt kämpar den 81-åriga presidenten vidare och avisar alla krav på att ställa sig åt sidan.
Man ska inte ta ut något i förväg och det har inte funnits någon som har trott att detta presidentval skulle bli något annat än jämt. Det går dock inte att förneka att debatten har åter gett Donald Trump ett övertag.
På andra sidan av Atlanten pågår två andra valrörelser, i Frankrike och Storbritannien. Första omgången av valet till den franska nationalförsamlingen ser ut att ge ett kvitto på att Emanuel Macrons beslut att utlysa nyval var en katastrofal missbedömning. Hans allians, Ensamble, fick enbart 20 procent när fransmännen gick till valurnorna den 30 juni, vilket bara räckte till en tredjeplats. Valets största vinnare blev den högradikala alliansen, Nationell samling, med 33 procent. Den 7 juli hålls den andra omgången av valet i de cirka 500 valkretsar där ingen kandidat fick över 50 procent av rösterna. Det finns alltså fortfarande en möjlighet för de franska väljarna att neka Marine Le Pen egen majoritet.
I Storbritannien, vars väljare avlägger sina röster den 4 juli, tycks det gå bättre för de icke-populistiska krafterna. Labour med Sir Keir Starmer i spetsen ser ut att gå mot en jordskredsseger. De allt mer populistiska Konservativa partiet kan enligt vissa mätningar bli nästan helt utraderat, det är till och med osäkert om premiärminister Rishi Sunak kommer att kunna behålla sin egen valkrets. Allt är dock inte rosenskimrande i det förenade konungariket. Sedan populistveteranen Nigel Farage bestämde sig för att för den åttonde gången försöka bli invald i underhuset har hanns parti Reform UK, tidigare Brexitpartiet, klivit upp till nästan jämnstort med de konservativa. På grund av det brittiska valsystemet, där det största partiet i varje valkrets vinner mandatet, återstår det att se om Farage lycka få någon utväxling av de siffrorna i faktiska mandat. Något som han aldrig har lyckats med tidigare.
Vad som blir utfallen i Frankrike och USA kan vi inte ännu med säkerhet veta. Vad som dock har blivit solklart de senaste veckorna är att det finns påtaglig risk att båda högerpopulisterna kommer ha väldigt starkt inflytande.
Det är dags för världen att börja förbereda sig på ett USA som inte engagerar sig i europeisk säkert och kanske till och med lämnar Nato. Det kombinerat med ett Frankrike politiskt lamslaget av oklart parlamentariskt läge kan göra att vi heller inte kan förlita oss på säkerhetsstrukturer inom EU.
Det mest akuta problemet kommer bli stödet till Ukraina. Innan det franska valet hotade Le Pen att "klippa Macrons vingar" inom försvarsområdet och stödet till Ukraina. Trump har gång på gång visat att han inte står på Ukrainas sida och hans allierade i kongressen har gjort allt de har kunnat för att hindra och försena det amerikanska systemet.
Nu måste övriga länder göra sig redo för att kunna kliva in och ta över ansvaret för den europeiska säkerheten och stödet till Ukraina.