Det är klart att man inte ser allt hat och alla hot mot journalister om man inte är journalist.
Men om man är utsatt för rasism, om man hela tiden ser och möts av smaklösa, rasistiska, rättshaveristiska och oseriösa utspel från ett parti. Då ser man också högst påtagliga risker för ett ännu högre tonläge och ännu "hårdare tag" i vardagen när detta parti växer till det näst största.
Ingen tror att Sverige plötsligt ska bli som Ungern eller att en ny högerregering ska införa apartheid. Det är ett annat klimat man är rädd för. Att ribban ska sänkas för vad man kan säga utan att skämmas. Att hårda ord ska eskalera till hårdare handlingar i mötet med människor i vardagen.
Det är i det perspektivet man ska se de positioneringar som Sverigedemokraterna gjort gentemot journalister bara de senaste dagarna. Stärkta av framgångarna i valet tonas den polerade fasaden ner och man vill visa att "nu är det vi som bestämmer".
Linus Bylund, SD:s profil som efter Metoo försvann från rampljuset från en dag till en annan, är tillbaka, nu som stabschef, och kan nu öppet pratat om "journalistrugby" (att knuffa journalister). På partiets valvaka fick bara utvalda medier närvara, redaktioner som kunde antas rapportera kritiskt nekades tillträde, som tidningen Dagens ETC och franska Le Monde.
När Bylund stannar till för att möta journalister i samband med att M och SD möttes för lunch i måndags fånade han sig om "dementier" att Jimmie Åkesson skulle ha ätit isterband och beklagar sig att han (Bylund) är bakfull. När en reporter ilsknar till över den låga nivån svarar han surt att han inte har några kommentarer och går därifrån.
Detta beteende gör att bilden av ett omoget parti stärks men somliga tycker att det är ett rimligt sätt att möta medier. Bland andra Peter Wennblad, gotlänning och skribent på Svenska Dagbladets ledarsida.
Han uttryckte på Twitter att fler borde praktisera "journalistrugby" mot "en yrkesgrupp med uppblåst självbild". Undrar vad hans kollegor på Svenska Dagbladet tycker om det epitetet.
I Aktuellt vittnade Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, om hur oron växer bland annat bland svenska judar, kring hur antisemitism ska frodas när ett främlingsfientligt parti sprunget ur nazismen kommer till makten.
Som motpart fanns i studion PM Nilsson, Dagens Industri, som "med all respekt" avfärdade Silbersteins oro och försvarade Sverigedemokraterna och deras politik.
Men Björn Söder (SD) blev så rasande att han i ett inlägg på Twitter kallade Silbersteins medverkan för "rena lögner och propaganda" och utlovade att ”Public service ska banne mig reformeras i grunden!".
Söders utspel kritiserades av bland andra L-toppen Anna Starbrink, Stockholm, ”Det är allvarligt att en lagstiftare, och särskilt från en aspirant på uppdraget som talman, rikets näst högsta funktion" uttrycker sig så skriver hon i ett Facebookinlägg.
Söders agerande stämmer väl överens med partiets syn på fria medier. Ovan nämnde Bylund har till exempel föreslagit att enskilda journalister ska kunna straffas för "partiskhet". Med Söders exempel förstår man vem som ska avgöra vad som är partiskt, om man inte redan räknat ut den saken.
Vi som vill behålla ett liberalt och öppet Sverige har nu att sätta vår tillit till Liberalerna, det enda partiet i det högra blocket som dragit upp röda linjer mot SD:s försök att nedmontera den liberala demokratin. Medier brukar vara första målet, därefter akademin.
Åkesson kan lita på Pehrson men kan svenska folket göra det?