Om Sverige skulle hamna i krig finns det troligen inget luftvärn som skyddar civilbefolkningen. Försvarsmakten har visserligen modernt luftvärn med hög förmåga, särskilt efter tillskottet av amerikanska patriotrobotar. Men kapaciteten är ändå ännu låg. Det finns helt enkelt för få utbildade förband att sätta in.
Dessutom är det luftvärn som trots allt finns i första hand öronmärkt att skydda militära mål och mål utanför Sveriges gränser. Till exempel kommer mycket av arméns luftvärn att behövas för att skydda den svenska fältarmén som ju är tänkt att gruppera i Lettland.
Förbanden med patriotrobotar är de enda som kan verka mot alla typer av missiler. Men de kan i nuläget bara gruppera på ett par platser åt gången. Exakt var är förstås hemligt men det är rimligt att på goda grunder gissa att flygbaser, marinbaser och militära logistikcentra är prioriterade objekt att försvara.
När SVT nyligen lät en expert räkna på det svenska luftvärnets kapacitet var bedömningen att det teoretiskt kan skydda cirka 5 procent av Sveriges totala yta. Det är inte det bästa måttet på luftvärnets kapacitet. Sverige är stort och kommer aldrig kunna skyddas överallt. Tydligt blir ändå att luftvärnets resurser måste prioriteras hårt och att stora befolkningscentra och kritisk infrastruktur sannolikt kommer att sakna skydd av just luftvärn i händelse av krig.
Det här har fått en del politiker att yrvaket börja tala om mer luftvärn snabbare. Till exempel har Emma Berginger (MP) som sitter i Försvarsutskottet efterlyst att Sverige köper in mer luftvärn än de köp som redan är planerade. Anledningen enligt Berginger är att Miljöpartiet ”prioriterar den civila befolkningen och civil infrastruktur mer än vad andra partier gör”.
Utspelet visar hur snabbt pendeln svänger. Alla som följt svensk försvarspolitik vet att Miljöpartiet inte har drivit på för mer resurser till försvaret. Och intresset för just luftvärn har varit svagt hos alla partier. För femton år sedan fanns det krafter både i Försvarsdepartementet och på Högkvarteret som ville avskaffa både luftvärn och artilleri. Dessa förmågor ansågs inte behövas i framtidens försvar, som ju bara skulle handla om internationella insatser som i Afghanistan.
Det är besluten från den tiden som fortfarande i mycket sätter gränserna för återuppbyggnaden av försvaret. Det räcker inte att panikköpa materiel om det samtidigt saknas utbildade soldater och officerare. I dag utbildas luftvärnssoldater bara i Halmstad.
Med detta sagt finns det ändå skäl att se över om inte anskaffningen av avancerat luftvärn kan snabbas på nu när försvaret växer. En som slagits för det och som egentligen är den som sett till att frågan hamnat på den politiska dagordningen är forskaren Oscar Jonsson vid Försvarshögskolan. Han har angett bristen på luftvärn med lång räckvidd och med uppgift att skydda kritisk infrastruktur som den allvarligaste svagheten i Sveriges nationella försvar. Oscar Jonsson påpekar att det är den kapaciteten som håller Ukraina under armarna. Och precis som Ukraina är hela Sverige inom räckvidden för ryska fjärrdistansvapen.
Trots det är utökad kapacitet av luftvärnet planerad till först efter år 2030. Med tanke på att regeringen talar om krigsrisk inom ett par år är den ambitionen alldeles för liten.