Jag upplever att det är sällan som avtalsförhandlingarna mellan industrins parter blir klara innan avtalen går ut. Ofta står parterna så långt ifrån varandra att en överenskommelse sitter mycket långt inne. Därför var det överraskande att parterna slog till och kom överens redan om det andra avtalsförslaget som medlingsinstitutets medlare la fram.
Nu har det så kallade märket satts och resten av branscherna kommer nu följa efter. Först ut av branscher utanför industrin att teckna ett avtal utifrån märket var parterna inom handeln, men de andra lär komma överens på löpande band.
Förutom möjligen transportbranschen, där LO-förbundet Svenska Transportarbetareförbundet satt sig på tvären och kräver mer.
Det avtal som industrins parter kom överens om, och som nu är den nivå som gäller för de andra, innebär en löneökning på 7,4 procent över två år, fördelade på 4,1 procent 2023 och 3,3 procent 2024. Avtalet innehåller även en låglönesatsning.
Årets överenskommelse är det avtal som högst så kallad årstakt sen 1998 då Industriavtalet gjorde industrins avtal till löneledande.
Industriavtalets tillkomst har gynnat såväl löntagare, som arbetsgivare och samhällsekonomin. Löneökningstakten i kronor och ören har varit låg, men reallönerna har ökat vilket innebär att då fått mer i löneökning än prisökningen på varor och tjänster.
Årets avtal är trots den höga procentsatsen ett avtal som inte ger reallöneökningar och det beror på den höga inflationen.
Jag som har några år på nacken kommer ihåg när jag köpte kola för fem, tio, tjugofem och femtio öre. Med några års mellanrum så var det samma kolasort jag köpte, men den blev allt dyrare på grund av inflationen. I dag har vi inte ens några småmynt i öre-valörer då deras värde ätits upp av inflationen.
Men om min veckopeng ökade mer än priset på kolor kunde jag trots högre pris köpa fler kolor ju äldre jag blev. Så funkade industriavtalet för svenska arbetstagare under tiden då inflationen var låg eller till och med negativ.
Men det som hänt nu är att kolorna har ökat så mycket i pris att jag inte har råd att köpa lika många till lördagsgodisskålen. Därför vill jag så klart ha högre veckopeng.
Utifrån den nu höga inflationen blev årets avtalsrörelse den första som satts under stor press. Löntagare vill så klart ha full kompensation för de högre utgifterna som inflationen medfört. Samtidigt vill arbetsgivare inte öka sina utgifter då det skulle få negativa följder. Antingen genom höjda priser på sina varor och sämre försäljning, eller besparingar genom uppsägning av personal får att få rörelsen att gå runt. För samhällsekonomin är den negativa inflationsspiralen som riskerade att dras igång riktigt dålig.
Därför var det viktigt att parterna visade och tog sitt ansvar, vilket jag uppfattar de gjort, då årets avtalsrörelse blev förvånansvärt odramatisk.