I måndags gjorde han ett inlägg i regionfullmäktige som fick mig att reflektera över en oformulerad tanke jag haft i huvudet länge. Det handlar om varför det blir sånt spinn i vissa frågor men inte i andra.
Jonas Niklasson tog upp frågan om besparingarna på Folkhögskolan och konsekvenserna av dessa. Att det högljutt ropats kring nedläggningen av vissa utbildningar men inget alls om andra. Livskraft, Ella, SFI-undervisningen känner alla till medan ingen har nämnt den grupp med seniora medborgare som träffas en gång i veckan och som också hotas av nedläggning.
Kan det vara att de som undervisar där inte har kanaler in i politiken, funderade Jonas Niklasson och jag vet inte om det var ett skämt eftersom det, om jag inte är helt ute och cyklar, är hans fru som undervisar just denna grupp.
Men det här märks i olika frågor som får väldigt mycket uppmärksamhet och stöd. Jag har till exempel länge funderat över varför just skejtande ungdomar lyckas få alla partier att vara överens om att de borde få en egen park att utöva sin hobby i. Varför just skejtare?
Det handlar mycket om hur aktiva och engagerade föräldrarna är i sina barns hobbies förstås och det är ju något positivt men det allmännas insats ska inte fördelas utifrån vilka grupper som har talföra företrädare. Det ska fördelas utifrån behov och om det finns pengar att ta av.
Opinionsbildning är en viktig del av vårt demokratiska samhälle men det kan inte vara den som hörs mest som får mest eller får rätt. Det behövs också en hundraprocentig transparens gällande avsändaren. Om den som opinionsbildar har eget intresse i en fråga påverkar det självklart hens trovärdighet.
På Gotland finns också en annan och känslig konflikt när det handlar om att skapa opinion.
Den är lite extra aktuell nu i coronatider då allt verkar bli förstärkt och tydligt. Jag pratar om alla Gotlands deltidsboende som Gotland alltid haft ett ambivalent förhållande till. Vi både älskar och hatar när vår ö intas av sommargotlänningar och turister.
Men vi älskar allt det som de för med sig i form av kommersiellt utbud vi bara kunde drömma om utan dem. Ett utbud av restauranger som är helt enastående för en så här liten ort.
De säger "öijn" med sån kärlek att man kan ha överseende med att de härmar vår dialekt på ett ganska nedlåtande sätt.
Med tiden har ett nytt fenomen trätt fram och det är att sommargotlänningar mer och mer blir halvtidsgotlänningar. De tillbringar så mycket tid här att det inte bara handlar om ett besök. Men de är fortsatt skrivna i sina hemkommuner, en del oavsett om de bor här den klart största delen av året.
Många av dessa är också engagerade i den ort där de bor. Så klart. Och vill på alla sätt, utom ett, betraktas som gotlänningar. Och det handlar om var de betalar skatt. Helst ska vi inte låtsas om att de formellt är "stockholmare" i den meningen.
Här finns en intressant utveckling oavsett vad man tycker om saken.