I ledaren jag skrev under valvakan började jag med att jag försökte få till något som "ska hålla lite längre än en avfallspåse av papper fylld med kaffesump".
Det misslyckades jag med, åtminstone delvis. När jag skrev såg det ut som att den rödgröna röran skulle bli störst i riksdagsvalet. Men nu verkar det precis tvärtom.
Alla röster är inte räknade, men allt talar för att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson kommer att få försöka bilda regering. Sverigedemokraterna blev nu visserligen större än Moderaterna, men det finns inte stöd i riksdagen för SD:s partiledare Jimmie Åkesson som statsminister.
Vad blir det för regeringen i så fall? Moderaterna och Kristdemokraterna kommer definitivt att ingå i den.
Både SD och Liberalerna har uttryckt att de vill sitta med i regeringen. Båda partierna har varit lika tydliga med att de inte vill att det andra partiet ska vara med.
Som ni förstår blir regeringsförhandlingarna inte så enkla och då har vi inte ens gått in på sakpolitiken än. Det finns ändå betydande åsiktsgemenskaper i de viktigaste framtidsfrågorna – som energin och kriminaliteten – inom det tänkta regeringsunderlaget. Det finns också svårigheter. Som till exempel migrationspolitiken inom ett regeringsunderlag som ska inkludera både Liberalerna och SD.
Som jag ser det blir det ingen trepartiregering. SD och Liberalerna kommer antingen att exkludera varandra eller också kommer båda att få acceptera att det andra partiet ingår i regeringen så länge de själva får vara med.
Vore det bäst med en tvåpartiregering eller en fyrpartiregering? En fyrpartiregering ger potentiellt besvärliga förhandlingar inom regeringen. Men det blir förmodligen ännu besvärligare om man först ska komma överens inom en tvåpartiregeringen, för att sedan föra ytterligare förhandlingar på två fronter med två externa partier.
Det finns, försiktigt formulerat, de som absolut inte vill att SD ska vara en del av regeringen. Men SD är ju hur som helst en del av regeringsunderlaget. Det viktiga för Ulf Kristersson måste vara att han kan stå för regeringens politik.
Det blir mer givande och mer seriöst med en sådan sakpolitisk debatt, än att kivas om vem som ska få vara med och leka.
Det finns å andra sidan de som absolut vill att SD ska vara med i regeringen, för att partiet ska tvingas vara med och ta ansvar. De föreställer sig en utveckling som för Sannfinländarna, som inkluderades i styret av Finland och rämnade under trycket.
Detta är en kalkyl som sannolikt är felaktig, eftersom SD och sannfinländarna är olika. Men framförallt är det ett felaktigt fokus för regeringsförhandlingarna. Ulf Kristersson bör försöka bilda den regering som han tror gagnar landet mest. Då borde dumsmarta kalkyler av partipolitisk konsekvenser väga lätt.