I september 1973 avled kungen Gustaf VI Adolf. Men man fortsatte att prägla enkronor märkta 1973 fram till 1976. Under 1976 kom den nya enkronan prydd av den nya kungen, Carl XVI Gustaf.
Han är inte så ny längre. Under året firas 50 år på tronen. De flesta av oss har inte upplev någon annan kung. Knappt jag heller. Men jag är tillräckligt gammal för att som lågstadieelev ha stått längs en gata i Värnamo, där vi väntade på att Gustaf XVI Adolfs kista skulle passera på sin väg från Helsingborg (där kungen dog) till Stockholm. Kortegen med bland annat begravningsbilen och en poliseskort, passerade många sörjande svenskar på sin väg norrut.
Sittande kungs jubileum sammanfaller dessutom med att det gått 500 år sedan Gustav Vasa, eller Gustav Eriksson om ni så vill, utseddes till kung under riksdagen i Strängnäs. Ja, inte riktigt än, men 6 juni är det 500 år sedan nationalstaten Sverige föddes, efter upproret och upplösningen av Kalmarunionen.
SVT sände i förra veckan en dokumentär i två delar – Sveriges sista kungar. Titeln handlar om våra senaste regenter och anspelar på att tronföljden ändrats. Eftersom kronprinsessan Victoria är äldst kommer hon att ärva tronen, även om hon har en yngre bror. Varför detta skulle motivera titeln för dokumentären begriper jag inte, om man inte tror att monarkin inte har så många år kvar. Kronprinsessens äldsta barn och tvåa i tronföljden efter modern är i och för sig Estelle, så det kan för all del gå många år mellan sittande kung och nästkommande.
Medialt uppmärksammat, med anledning av dokumentären, blev att kungen fortfarande tycker att det var fel att retroaktivt ändra tronföljden. Carl Philip startade livet som kronprins men degraderas till prins medan han fortfarande (antagligen) bar blöjor.
Hur kan detta bli en sak? Det betyder bara att kungen inte har ändrat uppfattning. Han tog inte själv upp ämnet och han uttrycker samtidigt att ändringen ändå fallit väl ut och att det inte finns några motsättningar mellan syskonen.
Det sitter djupt i svensk journalistiks huvudfåra, att monarkin ska problematiseras och nyheter om den ska ha negativ spinn. Men det folkliga förtroendet för kungahuset är ändå stort och stabilt. Det har sluppit den typ av motsättningar som det brittiska kungahuset nu får uppleva, sedan prins Harry efter ha dragit sig undan nu tycks söka mest möjliga kommersialiserbara uppmärksamhet.
Till världens monarkier hör förutom Sverige även exempelvis Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och Storbritannien. Monarkin är ju inte en förutsättning för demokratin, men verkligen inte något hinder. Och länder där monarkins makt avlövats gradvis och under ordnade former har blivit bättre för det. Det är kanske dags att ha sluta ha monarkins påstådda demokratiska problem som huvudfokus när vårt statsskickat ska avhandlas.