Jag brukar försöka hålla mig ifrån politiska partiers inre angelägenheter och då mest när det gäller personval. Det gäller främst alla andra partier än Socialdemokraterna, men även när det gäller S försöker jag hålla en låg profil när det gäller att ta ställning.
Min tanke med jobbet som ledarskribent är inte att driva personkampanjer för någon eller några partiföreträdare. Informera, självklart, men där går min gräns.
När det gäller andra partier så ser jag det som självklart att inte lägga mig i. Jag tänker inte propagera för den ene eller andre kandidaten och där ingår även att falla in i de drev som sker vid varje nytt partiledarval.
Nu när Centerpartiet gjort sitt val och Muharrem Demirok blivit utsedd till Annie Lööfs efterträdare kan jag ta lite av bladet från munnen. Nu kan jag börja titta på de eventuella följder ledarbytet får för Centerpartiets politik.
Förhoppningarna, eller farhågorna, för en extrem förvandling av politiken ger stora rubriker efter varje partiledarbyte. Jag blir alltid lika överraskad för i min värld är det inte partiledaren så väljer politik utan partiets medlemmar eller deras representanter. Detta görs vid partiernas högsta beslutande organ vilket heter lite olika beroende på parti, stämma heter det i Centerpartiet och kongressen när det gäller S.
Där tas partiprogram, och andra styrande dokument fram och först därefter kan politiken förändras om så beslutats.
Visserligen har varje nu partiledare sina hjärtefrågor och kan på så sätt byta fokus, men någon helt ny politik kan man inte förvänta sig.
Två frågor som redan dryftats där det förväntas någon form av ny väg med Demirok vid rodret är förhållandet till SD och vinster i välfärden.
När ett nytt förhållande för C till SD har diskuterats är det nog främst tyckare till höger som avger sin önskan om en samlad borgerlighet under nationalismens flagga, än en önskan från centerleden. Här har jag i rubriker uppfattat en öppning från Demirok, men jag tror mer han försöker hitta nycklarna till portarna i den röda mur som Annie Lööf genom åren byggt på sin röda linje mot SD. Jag har svårt att se någon helt nytt förhållningssätt, men osvuret är nog bäst.
När det gäller vinster i välfärden, avregleringar och privatiseringar är det en av Centerpartiets stora akilleshälar. En ideologisk vurpa som frontalkrockar med partiets glesbygdspolitik.
Vi har ju sett hur avregleringar, privatiseringar och neddragningar inom offentliga förvaltningar som polisen, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen fört med sig i form av brist på lokala statliga verksamheter. Vi har fått geografiska områden där staten dragit sig tillbaka. Men det finns även geografiska områden där det råder en brist på exempelvis apotek och bilprovning vilket medför försämringar av service vi upplevt som normal.
Det är inte bara en fråga om allt längre avstånd till närmaste myndighet utan även om förlorade arbetstillfällen. Samtidigt har de verksamheter drabbats av privatiseringsvågen blivit dyrare för oss skattebetalare. Detta då de privata tar russinen ur kakan, medan de offentliga får driva verksamheterna där de stora resurserna borde sättas in, allt till samma peng då det ska vara ”rättvist”. Jag förstår varför sjukvårdspersonal föredrar en privat läkarpraktik på Östermalm framför regionens i utanförskapsområdet. Det är nog en betydligt bättre arbetsmiljö att ta hand om förkylda tanter än arbetarklassens både fysiskt och psykiskt utslitna människor. Speciellt då bägge verksamheterna har samma ersättning per besök.
Här har nu Muharrem Demirok öppnat centerdörren än mer för en ny syn på skolans problem utifrån ett märkligt system där privata skololigarkers intressen sätts föra barnens utbildning.
Muharrem Demirok har uttryckt sig på ett sätt som inger hopp. Han ser de problem som dagens nyliberala system innebär och vill också göra en del av de förändringar som behövs. När Demiroks uttalande ”att Centerpartiet är på fel plats i skolpolitiken och måste flytta sin position” översätts till realpolitik kan vi hoppas på att partiet är för en mer jämlik skola. Bland annat genom att samordna skolvalet och ge en större skolpeng till kommunala skolor då de har ett större ansvar och därmed högre kostnader.
Att det mest nyliberala partiet fått upp ögonen för de problem som avreglering och privatisering fått inom skolan är en bra början. Nu återstår för partiet att se hur den nyliberala politiken skapar problem inom andra välfärdsområden.
Jag tror mer på den inriktningen för partiet än att de gör gemensam sak med regeringspartierna under nationalismens flagga. Oavsett vad så är en sak säker, Centerpartiet står inför ett mycket viktigt vägval.