Ledare: Sveriges krisberedskap förutsätter lantbrukare

Vinterförkylning i näsan, dussintals göromål i huvudet och papercuts på fingrarna. Oxveckorna kallas de tröstlöst långa veckorna efter trettonhelgen då svenskarna får klara sig utan extra lediga dagar och det är mörkt och kallt. Det är under oxveckorna som det blir extra tydligt om stegen till arbetet är ovanligt tunga eller om vardagens förutsägbarhet är skön. 

Nyligen presenterade Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), rapporten “Världens bästa jobb?” om social hållbarhet inom det svenska jord- och skogsbruket. I den politiska debatten är de så kallade gröna näringarna ett ständigt trätoämne när det kommer till ekologisk hållbarhet (inte minst i debatten om hur hållbart det svenska skogsbruket är) och ekonomisk dito (där de sammanlagda stöden till svenska lantbruk räknas i miljarder och står för en stor del av många gårdars totala omsättning). 

Men den sociala hållbarheten kan vara minst lika betydelsefull som gårdens ekonomi vid beslut om jord- eller skogsbrukaren i fråga ska välja att fortsätta eller inte, eller om nästa generation vill ta över eller inte. Det är ingen liten fråga. 
Fina ord om ”livsmedelsförsörjning” och ”resiliens” förutsätter flera tusentals framtidsbeslut från nästa generations lantbrukare. Sveriges ekonomi, samhälle och krisberedskap förutsätter att det finns företagare som förser samhället med livsmedel, förnybar energi och material. Det är bara att invänta nästa snöstorm för att förstå vikten av att det finns traktorer i hela landet. 

Här går utvecklingen åt fel håll. Antalet företag inom lant- och skogsbruk minskar stadigt med ett par hundra varje år. Antalet människor som arbetar i branschen minskar stadigt, mellan åren 2020 och 2023 minskade antalet personer som jobbar inom jordbruk med 8 100 personer. Att rätta till detta problem är ingen bisak och ingen obskyr del av landsbygdspolitiken, utan en förutsättning för ett starkt samhälle i framtiden. 

LRF:s rapport visar att svenskt lant- och skogsbruk lider av ett flertal problem. I rapporten, liksom i media, vittnar svenska bönder om svårigheter med ensamarbete, hot från aktivister, tidiga morgnar och sena kvällar, ekonomisk stress, ett omgivande samhälle som inte i tillräckligt hög grad uppskattar de värden som skapas samt en högst betungande administrativ börda som medför att en svensk lantbrukare måste ta sig an flera sorters yrkesroller i sitt värv. 

Allt inte nattsvart, en stor andel av lant- och skogsbrukare trivs med sitt yrkesval och den livsstil det medför, samtidigt som nyvunna intressen för hållbarhet och ett liv närmare naturen kan komma att stärka branschens attraktivitet. Men arbetsmiljöproblemen medför i sin tur att jordbruk och skogsbruk rankas lågt som framtidsbranscher och att ungas intresse för karriär och utbildning inom dessa branscher är svalt. 

Från politiskt håll, eller ens från konsumenthåll, kan knappast samtliga utmaningar inom lant- och skogsbruk hanteras. Men allt börjar med lönsamhet. Om företagen är ekonomiskt hälsosamma kommer det vara lättare för en ny generation att våga ta banklån och satsa en framtid på landsbygden. En bättre lönsamhet handlar inte heller enbart om riktade statliga stöd eller om att få rimligt betalt, utan lika mycket om att lätta på en alltför betungande regelbörda (en uppgift som, till skillnad från mycket annat, endast ankommer politikerna). Om den negativa utvecklingen vi ser idag fortsätter dröjer det inte många decennier innan den siste bonden stänger ladugårdsdörren. Det vore en sorg för långt fler än lantbrukarna själva.