För tre decennier sedan, i början av 90-talet, var ungefär 75 procent av maten vi åt producerad i Sverige. På 80-talet var andelen ännu högre. Nu är det bara omkring hälften.
Vi kan absolut inte skylla på EU-medlemskapet. Då skulle det väl förhålla sig på ett liknande sätt i andra nordiska länder. Det gör det inte. Danmarks självförsörjningsgrad är kring 130 procent. I Finland, som är ännu mer nordligt beläget än Sverige, är självförsörjningsgraden 80 procent.
Till viss del beror det kanske på konsumenterna, som exempelvis i hög grad äter importerade grönsaker utanför säsong på vintern, istället för olika sorters kål. Danskar och finnar är kanske något mer traditionella i sina matvanor.
Men det finns inga sådana skäl till att exempelvis produktionen av nötkött och fläskkött minskar, samtidigt som befolkningen ökar. Eller att alltmer av osten som säljs i Sverige producerats någon annanstans. Enligt Jordbruksverket har nu svenskproducerad ost bara 41 procent av den svenska ostmarknaden. För 25 år sedan var det nästan 90 procent.
Det är inte jordbrukets och böndernas fel. De har under lång tid pressats från alla håll och kanter. Förändrade konsumtionsvanor är en del av förklaringen. Men framför allt belastas det svenska jordbruket av skatter, lagar och regler som utgör en så tung ekonomisk belastning att de får det svårt att konkurrera och vara lönsamma. Dessutom har Sverige släppt nästan alla ambitioner att av beredskapsskäl tillse att vi har kvar förmågan att föda vår egen befolkning. En nonchalans som framstår som allt mindre välbetänkt.
Situationen för jordbruket just nu är extra akut, bland annat på grund av galopperande priser på drivmedel, elektricitet och gödning. Det kan bli den extra börda på en redan överbelastad näring som driver ännu fler företagare i de gröna näringarna i konkurs, eller till avveckling eller nedskalning av verksamheten i en annan mer ordnad form.
Helst ska man väl bedriva lantbruk i någon pittoresk form som renderar i ett bra tv-kontrakt, eller en kommersiellt gångbar karriär i sociala medier. Men det är ju en karriär som är få förunnad i en månghövdad och utbredd näring.
Det behövs nu extraordinära åtgärder för att rädd några av de jordbruksföretaget, som inte ens är häften så många som de var för femtio år sedan. Men vi måste göra mer än tillfälliga insatser. Även när den akuta krisen är över så finns alla faktorer bakom jordbrukets tillbakagång i Sverige kvar. Villkoren måste förbättras. Att vi producerar allt lägre andel av den mat vi äter och importerar mer och mer tjänar varken nationella intressen och säkerhet eller miljön.