Den socialdemokratiska regeringen och dess ministrar håller envist fast vid att ett svenskt medlemskap i Nato är uteslutet och att det inte ens är meningsfullt att diskutera. Genom att krampaktigt klamra sig fast vid en gammal säkerhetspolitisk dogm som har sitt ursprung i en helt annan tid med helt andra förutsättningar så håller Socialdemokraterna på att göra sig irrelevanta.
Statminister Magdalena Andersson sade under tisdagen på en presskonferens:
– Om Sverige skulle gå med i Nato skulle det skapa stora spänningar i Europa.
Större spänningar än Rysslands pågående anfallskrig mot alliansfria Ukraina? Det är just på grund bland annat av spänningarna i Europa som Sverige behöver gå med i Nato, helst i sällskap med Finland.
Häromdagen såg jag ett panelprogram om dagsaktuella ämnen i Axess-tv. En tredjedel av panelen utgjordes av Stefan Stern som för närvarande arbetar i näringslivet, men han har en bakgrund som socialdemokratisk politiker, bland annat som statssekreterare åt Mona Sahlin i Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet.
Stefan Stern pekade på hur Tysklands socialdemokratiska förbundskansler Olaf Scholz snabbt var kapabel att omvärdera det i grunden förändrade läget efter Rysslands invasion av och krig mot Ukraina och hur han snabbt och beslutsamt gjorde upp med ingrodda föreställningar. Därmed kunde han använda det fönster som fanns för radikal omprövning, istället för att kedja fast sig vid uppfattningar och försvunna förutsättningar som inte längre existerar. Han tog initiativ och han själv och hans regering förblir relevant. Förankrad i en föränderlig värld istället för vid det förflutna.
Detta har Socialdemokraterna och regeringen inte alls lyckats med.
När det uppstår krislägen, speciellt internationella kriser, så brukar det gynna sittande regering. Men Stefan Stern hade en intressant synvinkel även på detta.
Han menade att coronakrisen var en typ av kris som innebar att regeringens ställning stärktes. Man kan verkligen diskutera hur väl den gjorde ifrån sig. Kritiken från Coronakommissionen var ju frän. Men det batteri av åtgärder som föranleddes av pandemin – som sjukvårdsfrågorna och stöden till kommunerna och näringslivet – var politik på Socialdemokraternas planhalva där de känner sig hemma.
Krisen som föranletts av Rysslands krig mot Ukraina är av en helt annan typ. Den kräver omprövning och beslutsamhet bland annat inom försvarsfrågor, säkerhetspolitik och energipolitik. Det passar Socialdemokraterna betydligt sämre och jag vill hävda att Socialdemokraternas oförmåga att ta in hur världen har förändrats och dra slutsatserna av det ger uttryck för partiets och regeringens vilsenhet i denna kris. Vi svävar fortfarande i osäkerhet om ytterligare satsningar för försvaret och medan folkopinionen svänger mot Natomedlemskap så vill regeringen inte ens ha någon debatt.