SVT har i dagarna släppt en dokumentärserie i tre delar vid namn “Transkriget”. Frågan om könskorrigerande behandling för patienter med könsdysfori presenteras här som en konflikt mellan ideologi och vetenskap. Den ideologiska lösningen är att behandling oftast är det bästa medan vetenskapen inte visar på samma entydiga resultat.
I dokumentären berättar en överläkare i vuxenpsykiatri, Mikael Landén, att det inte finns evidens för att könskorrigering hjälper mot könsdysfori bland yngre grupper. Detta har gjort att Socialstyrelsen numera är mer försiktig med att uppmuntra till könskorrigerande behandling för väldigt unga med könsdysfori. Dokumentären intervjuar därefter några personer som ångrat sin könskorrigerande behandling i efterhand.
Dokumentären har fått kritik för att vara ensidig: de flesta som intervjuas är negativa till utbredningen av könskorrigerande behandling för personer med könsdysfori. En av orsakerna till ensidigheten är dock att representanter från “den andra sidan” inte velat ställa upp till intervju utan i stället kommit med skriftliga kommentarer efter att dokumentären släppts.
Publiceringen av dokumentären är ett tecken på att opinionen har vänt i frågan om könskorrigerande behandling. Allt fler ställer sig kritiska till sådan behandling – särskilt bland ungdomar och barn. Men det svänger fort. Lika fort som det gick att utveckla kliniker som hjälper barn att få könskorrigerande behandling från att de är noll år gamla, lika fort vände pendeln tillbaka och nu publicerar public service i stället en dokumentär där själva grunderna för transsexualitet verkar ifrågasättas.
En annan sak som publiceringen av dokumentären visar är att det finns en intern konflikt i en gemenskap som tidigare haft enad front i de stora frågorna. Detta är en global företeelse som separerar feminister och hbtqia+-aktivister över hela världen. Det finns exempelvis en konflikt mellan mer traditionella kvinnorörelser och transsexuella som anses utgöra ett hot mot deras kamp då könsskillnader utgör en viktig aspekt av kampen de för.
En fråga som man kan ställa sig är hur utvecklingen har gått så snabbt och långt utan någon kritik alls men nu – när kritiken först kommer, så kommer den som en bomb och misslyckas med att lyfta fler perspektiv än det kritiska. Vad säger det egentligen om det svenska samhället när man så fort kan ta så kraftiga svängningar i så stora frågor?
Det är just den tendensen som har lett till de problem som dokumentären lyfter. Hade man från början beaktat forskningen och förändrat vården långsamt kanske inte de problem vi har nu hade uppkommit. Det är i allas intresse att samhället sträcker ut en hand till och hjälper de som har behov, men hur hjälpen ska se ut måste man diskutera på ett sakligt och evidensbaserat sätt så att ingen faller mellan stolarna för att man forcerat fram utvecklingen åt det ena eller andra hållet.