Nu är det snart två år sedan de första officiella fallen av covid-19 registrerades i den kinesiska staden Wuhan. Jag har inte sett någon som då kunde förutspå den utveckling som vi nu upplevt.
Viruset verkar leva sitt eget lilla liv utan att ta hänsyn till de restriktioner som olika länder vidtar. Länder som vidtagit långtgående åtgärder och mer eller mindre hållit sina medborgare isolerade i hemmen, har ändå drabbats hårt. Det mer öppna Sverige har fått hård kritik, men ändå är jämförelsetalen gällande överdödlighet låga. Forskare kommer med stort intresse försöka hitta förklaringar på pandemins framfart under många år framöver. Möjligen får vi någon gång i framtiden veta hur vi borde ha gjort, men i dag är det ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser.
Ändå är det rätt tydligt att Sverige som land inte stod rustat för en pandemi. Årtionden av offentliga nedskärningar för att just du ska kunna satsa på dig själv har försvagat de gemensamma skyddsvallarna. Jobbskatteavdrag och fria vård- och omsorgsval har inte gjort samhället mer motståndskraftigt. Avregleringen av apoteken lyckades samtidigt förpassa det statliga apotekets ansvar för läkemedelsförsörjningen till de sälla jaktmarkerna.
En sjukvård där de anställda redan innan sprang för att hinna med har enbart tack vare personalen lyckats med sitt uppdrag under pandemin. Men för att klara av nästa pandemi måste vi se till att det finns fler vårdplatser och fler anställda.
Omsorgen där besparingarna synts mest har redan tack vare den S-ledda regeringen blivit föremål för stora satsningar. Men satsningarna måste fortsätta över tid.
Våra beredskapslager var vid pandemins utbrott nästan obefintliga vilket även drabbade sjukvård och omsorg då säkerhetsutrustning lyste med sin frånvaro. Att varje kommun och region ska ha ansvaret för sina egna lager är inte ett bra sätt att organisera en så viktig del av civilförsvaret.
Vi behöver rusta landet inför nästa pandemi och det gör vi knappast genom fler jobbskatteavdrag.
Vi har också sett hur pandemin minskat solidariteten mellan länder. Först när bristen på skyddsutrustning blev akut, men även gällande fördelningen av vaccin. Viruset hindras inte av våra landsgränser. Utvecklingen av alla olika varianter på viruset från alfa till det senaste omikron visar att världen måste ta ett samlat grepp över vaccinationen. Det är i områden där vaccinationsgraden är låg som nya varianter utvecklas snabbast. Vi kan inte vila innan alla som kan vaccineras har vaccinerats, om vi ens kan vila då. Men för att komma dit måste vi ta oss an pandemin tillsammans, vilket inte är så lätt i en värld där den starkaste alltid stiftat lagarna för att skydda sitt eget. Pandemin och klimatkrisen visar att det är gemensamma lösningar som måste hittas.