Snöröjningen i Visby har inte rosat marknaden under de här tre veckorna som vi haft vinter. Vägarna har varit allt mellan oplogade, och i det närmaste okörbara, till så dåligt plogade att jag som bilist önskat mig njurbälte. Trottoarerna har i bästa fall varit plogade och haft några stänk av sand eller grus, men de flesta gångvägarna har varit rena halkbanor med allt det för med sig i risker.
Den isolering som den dåliga snöröjningen och halkbekämpningen medfört har fått mig att längta tillbaka till pandemins reglerade frihet. Då fick man inte träffas, men det rekommenderades däremot att vi skulle gå ut. Under de här tre vinterveckorna har vi fått lov att träffa folk men varit oförmögna att lämna våra bostäder vilket gjort att många isolerats.
Nu får vi hoppas att Moder Natur håller sig på mattan så vi slipper få uppleva något liknande igen, för snöröjningen kan vi inte sätta vårt hopp till.
På tal om isolering. Att konservativ och nationalistisk politik andas tankar från historien är inget nytt. Likheterna mellan extremhögerns idéer och det som hände i Tyskland under 1930-talet är slående. Men att vi ska tillbaka så långt i tiden att straffkolonier återigen är aktuella trodde jag aldrig. Nu ska det utredas om personer som döms i Sverige ska kunna transporteras till andra delar av vår värld för att sitta av sina straff.
Vad blir nästa steg? Att skramla med sablarna försvaret nyligen köpte in, för 50 miljoner kronor, för att återta de områden vi styrde under Karl IX tid? Det svenska samhällets utveckling går inte framåt precis, och frågan är om man ens kan kallade det utveckling när den går bakåt.
På Regeringskansliet har det förekommit märkliga turer kring lönesättningen. Nyligen framkom det att de tjänstepersoner som jobbar med Tidöavtalets punkter skulle få högre lön än andra. Jag har ännu inte tänkt klart i den här frågan, men om regeringen anser att arbetet med att få fram underlag för att kunna genomföra sin politik behöver speedas upp är väl en morot för de som utför arbetet inte helt fel. Visserligen har vi sett att deras politik innehåller mer piskor när det kommer till människor som har det sämst ställt, men det är väl bra att de tänker om som arbetsgivare.
Frågan är ändå om behovet av morötter är som störst hos de som jobbar med Tidöavtalets punkter, eller om det hela är frågan om en politisering av Regeringskansliet.
I veckan som gick kunde vi höra hur klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari påtalade att regeringens klimathandlingsplan inte skulle hinna bli klar innan årsskiftet. Enligt klimat- och miljöministern var det möjligt då det enligt henne stod bör i lagen. Pourmokhtari har senare fått revidera sitt uttalande då det framkom att lagens lydelse är skall angående att klimathandlingsplanen skall vara beslutad innan årsskiftet året efter ett val.
Så nu gäller det för tjänstepersonerna att lägga på en rem för att regeringen inte ska bryta mot lagen. Vän av ordning tycker nog att det är dags att ge de tjänstepersoner på Regeringskansliet som jobbar med klimatplanen den där moroten med högre lön. Men vän av ordning har ännu inte synts av på Regeringskansliet vilket bland annat medför att den absolut viktigaste frågan för jordens framtid inte tas på allvar. Vän av ordning misstänker starkt att den klimathandlingsplan som kommer att lämnas av regeringen är något som får tidigare så kallade servettskisser att se välarbetade ut.
För klimatfrågan är ju inte en prioriterad fråga av SD som styr regeringens arbete. Så en klok överenskommelse lär knappast hittas innan nyår och då får väl klimathandlingsplanen en liknande behandling som Visbys vägar fått under de tre vinterveckorna vi haft. Det vill säga en behandling som fått mig att längta tillbaka till 2020 och den frihet och regering vi hade då.