I veckan väntas riksdagen klubba igenom ny lagstiftning om utlandsspioneri. Förfarandet att lägga det inom tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen har väckt omfattande kritik, och bara ett fåtal politiker har velat, alternativt kunnat, redogöra för varför de stödjer förslaget.
2017 lade dåvarande regering fram ett förslag för att göra det straffbart att lämna eller publicera uppgifter som kan påverka Sveriges förhållande till andra stater och organisationer. Sverigedemokraterna var då emot. Förslaget arbetades om och togs upp för omröstning i våras. Då var Vänsterpartiet och Liberalerna emot. Johan Pehrson (L) då ledamot i konstitutionsutskottet, reserverade sig mot lagändringen. Han menade då att: ”regeringens förslag inte har den tydlighet och förutsägbarhet som är nödvändig för att inte enskilda av försiktighetsskäl ska avhålla sig från att utöva sin grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet. Om förslaget inte kan förtydligas och revideras bör propositionen därför inte bifallas”.
Inför veckans bekräftande omröstning förefaller Pehrson och hans parti ha ändrat sig igen. Detta trots att kritiken bestått och är vederhäftig. Det finns nämligen en utbredd oro att förslaget ska drabba journalister och visselblåsare.
Denna oro har ibland bemötts med att bara publiceringar som sker i syfte att skada Sverige eller våra förbindelser blir straffbara. När det gäller obehörig befattning med hemlig handling krävs dock inte att det skett med uppsåt att skada Sverige. Det räcker med att inneha eller lämna över hemlig information.
Detta är en väsentlig inskränkning av meddelarskyddet. Inte minst eftersom regeringen i sin proposition inte definierar vad som är hemlig information. Finns det någon i organisationen som granskas som säger att information är hemlig så är den det. Detta gör att visselblåsare och journalister inte ens i förväg kan veta om de uppgifter de hanterar kan sätta dem i klammeri med den förmenta rättvisan. Det omöjliggör också för journalisterna att ta uppgifterna vidare till ansvarig utgivare för publicistisk granskning.
Motargumentet här har varit att lagen ska tolkas välvilligt och att om hantering eller publicering av hemliga uppgifter är ”försvarlig” ska man inte straffas. Problemet är när lagstiftare redan i förväg måste betona luddiga undantag och framhålla att det inte kommer bli så farligt, samt att det saknas praxis. Och så kommer det förbli under lång tid. De tryckfrihetsmål där första instans meddelar friande dom kommer sannolikt inte gå vidare, varpå praxis och prejudikat inte kommer utarbetas. Denna osäkerhet kommer leda till självcensur hos både visselblåsare, journalister och redaktörer.
Det är inte genom att offra vår yttrandefrihet och fria medier som vi ska vinna andra staters gunst. Vi ska i stället ta vårt ansvar och stå som förkämpe för öppenhet, yttrandefrihet och demokrati. Här är lagändringen ett misslyckande.