Lars Thomsson har två identiteter. Minst. Här tänker jag i alla fall bara ta upp de två som jag har stött på.
Vi har politikern Lars Thomsson, som representerar Centerpartiet.
Parallellt med honom existerar också tjänstemannen Lars Thomsson, Region Gotlands samordnare för Energiön Gotland.
Han är mycket noga med att det är i den senare egenskapen, som tjänsteman, som han inskrider mot en insändare av moderaten Mikael Blad, för att slå fast vad som är rätt och sant.
”Som tjänsteperson på Region Gotland vill jag klargöra några sakförhållanden, där felaktigheter smugit sig in i hans text.”
Det går inte så värsta bra, det där att slå fast vad som är rätt och sant.
Redan i stycket därpå påstår Lars Thomsson att:
”Över tid har lönsamheten varit tillräckligt god för att investera 120 miljarder kronor i vindkraft i Sverige under det senaste decenniet, utan subventioner.”
Vindkraften har visst varit föremål för subventioner och även under de senaste tio åren. Visserligen har subventionerna under de senaste två decennierna inte kommit direkt i form av skattemedel kanaliserade via staten. Men inte ens vindkraftens intressenter brukar hävda att det inte finns några subventioner.
Svensk vindenergi skriver exempelvis på sin hemsida att:
”Räknat i pengar har biokraften fått mest stöd, cirka 25,7 miljarder, följd av vindkraft 21,3 miljarder och vattenkraft 6,6 miljarder.”
Sajten tekniskaverken.se beskriver hur det har gått till:
"Sedan 2003 har subventionerna till vind-, vatten-, bio- och solkraft inte gått via skattsedeln utan via elcertifikatsystemet."
Ett system som staten ålagt energimarknaden och som inneburit att elkonsumenterna subventionerat energiproduktion som kategoriseras som förnybar via elcertifikatsavgiften, som läggs på elräkningen.
Tydligen generar elcertifikatssystemet i dag betydligt mindre pengar för producenterna än tidigare och nya anläggningar inkluderas inte längre i systemet, som ska avvecklas år 2035, Men så har det inte varit under den tioårsperiod som Lars Thomsson åberopar.
Att elcertifikatssystemet förlorat i betydelse är nog bara bra. För fem år sedan kom forskning som visade att elcertifikaten stått svenskarna dyrt, utan att man fått någon verkligt effektiv klimatpolitik i utbyte.
Kostnaderna skattades till över 100 miljarder kronor och till Dagens Industri sade Bengt Kriström, professor i naturresursekonomi på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå:
– Vår analys visar att stödsystemet för att subventionera förnybar el som Sverige infört är kraftigt olönsamt för samhällsekonomin.
– Vår studie visar att det finns mycket svagt eller inga stöd för att subventionerna gynnat den tekniska utvecklingen, skapat fler arbetstillfällen eller givit en säkrare eltillförsel.
Tidningen Affärsvärlden har för övrigt påmint om att elcerifikatssystemet inte är det enda som gynnat vindkraften:
”För närvarande står skattebetalarna också för vindkraftens stabiliseringskostnader, som växt i takt med vindkraftens expansion. Man behöver inte heller kompensera kostnader för förlorade fastighetsvärden. Vindkraften har dessutom fått stöd i form av elcertifikat, ursprungscertifikat och mindre anläggningar gynnas av en lägre fastighetstaxering.”
Jag håller med Lars Thomsson om att ett lågt elpris är avgörande för Sverige och svensk industri. Men finns det något som talar för att vi får låga elpriser om vi går den europeiska väg han anvisar:
”Europa satsar storskaligt på vindkraft till havs i kombination med vätgas.”
Jag fruktar snarare att det kommer att ge effekter på den europeiska energimarknaden som vi på något sätt behöver skydda oss emot.