Utrikeskrönika
I Ryssland och Kina skulle konsekvenserna säkerligen bli allvarliga. I Nordkorea skulle det kunna sluta med avrättning. I Thailand bör man absolut inte uttrycka sig nedsättande om landets monark och i muslimska länder kan det vara förenat med livsfara att säga något förringande om religionens grundare.
Om man vill testa den demokratiska nivån i ett land fungerar uttrycket ”presidenten är en idiot”, eller motsvarade påståenden, ganska bra. De länder som låter denna typ av påståenden passera är i alla fall kandidater till att bli kallade demokratier.
Att de styrande i ett land på motsvarande sätt kallar avståndstagande uttryck för blasfemi eller hädelse eller påstår att de förolämpar den förhärskande ideologin, är bra exempel på demokratins motsats. Att hävda att man i en demokrati alltid har rätt att uttrycka sig blasfemiskt stämmer å andra sidan inte heller. I demokratier finns exempelvis gränser för hur man uttrycker sig om människor som tillhör minoriteter eller är av annan hudfärg. Det är inte heller odemokratiskt att ha tillståndsförfaranden eller lagstiftade begränsningar för demonstrationer. Tvärtom, en demokrati kräver lag och ordning. Men på det stora hela vet man om ett land inte är en demokrati om man råkar illa ut för påståendet att presidenten/kungen/ledaren är en idiot.
Sydkorea är ett bra exempel på ett land som har gått från att vara en hårdför diktatur till en fungerande demokrati och där ger idiottestet historiskt sett tydliga resultat. Under perioden av hårdför diktatur 1961–1993 var det inte att rekommendera att protestera mot regeringschefen, massakern på oppositionella i Gwangju 1980 var nog det tydligaste exemplet. Sedan Kim Young-sam 1993 kunde tillträda som förste president efter demokratiska val gick utvecklingen mot demokrati starkt framåt. Presidentval hålls numera vart femte år och presidenten kan bara sitta en mandatperiod.
I stora drag kan man säga att det finns två politiska läger i detta land, ett liberalt och ett konservativt, men båda respekterar de demokratiska ramarna och yttrandefriheten, även om de kan puckla på varandra rejält i den lagstiftande församlingen. Det brukar inte dröja många månader efter ett presidentval förrän den sittande presidenten i stora demonstrationer får veta att han betraktas som en idiot.
Lee Myung-bak var president 2008–2013. Han tyckte om att i all folklighet bli tilltalad MB. Han upptäckte dock snart att demonstranter gick omkring med stora plakat som sade ”2 MB”. Det var inte ett uttryck för uppskattning, utan berodde på att hans efternamn Lee på koreanska uttalades Yi, samma uttal som för räknetalet ”två”. Demonstranterna ville uttrycka att han inte hade större tankeutrymme än två megabyte. De kunde driva med honom på detta sätt fullt övertygade om att det var deras rättighet och att de inte riskerade fängelse.