Kan man likna vår tid med det sena 1930-talet? Det är en fråga allt fler ställer sig. Inte minst efter den ryske presidentens utläggningar i intervjun med Tucker Carlson. Där började Putin själv göra jämförelser med andra världskriget.
En som undersökt just likheterna mellan Tyskland under upptakten till andra världskriget och Ryssland under de senaste 15 åren är Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. I boken ”En tid för krig – Europas väg mot Storkonflikt 1939 och 2022” delar Agrell, som i grunden är historiker, med sig av sitt kunnande.
Agrell menar förvisso inte att historien upprepar sig, men att det ändå finns en mening i att bli varse likheterna. Det finns principiella lärdomar att dra. Delvis om hur angriparna går till väga men kanske ännu mer om hur omvärlden reagerar.
Både då och nu handlar det om revanschistiska och expansionistiska stater där ledarna anser sig ha en historisk uppgift att samla ett folk och hämnas på grannarna för oförrätter och förödmjukelser.
Metoderna som används går också igen. Den expansiva politiken utövas på en glidande skala och i verktygslådan finns allt från skendiplomati och påtryckningar till hot och rena våldshandlingar.
Agrell påminner om inmarschen i Rhenlandet, annekteringen av Österrike och uppdelningen av Tjeckoslovakien. Likheterna med Georgienkriget, annekteringen av Krim samt försöken att destabilisera och bryta ut delar av Ukraina är inte långsökta.
Ännu mer slående är det när Agrell påminner om den tyska inblandningen i det spanska inbördeskriget och liknar den vid den ryska expeditionskåren till Syrien. Förutom att undsätta diktatorer skaffade sig de båda expansiva staterna viktig erfarenhet om flygkriget. Ett slags övning inför vad som komma skulle.
Men upplevelsen av gentagelse – som Agrell kallar upprepningen – handlar också om hur den utmanade omvärlden väljer att agera. Hitler genomskådade tidigt att Storbritannien och Frankrike till varje pris ville undvika en konflikt, vilket han utnyttjade genom att ställa alltmer utmanande krav.
På samma sätt har omvärlden i det längsta försökt blunda för Putins öppna ambitioner att återupprätta mycket av den gamla sovjetiska dominanssfären. Efter Georgienkriget hoppades till exempel USA på en nystart av de ryska relationerna. Vid annekteringen av Krim togs västmakterna på sängen. Frankrikes president Macron trodde in i det sista på att samtal skulle avhålla Putin från att anfalla Ukraina. Först när den fullskaliga invasionen av Ukraina ägde rum fick den svenska socialdemokratiska regeringen brått att gå med i Nato.
Men Agrells bok slutar inte i totalt mörker. President Zelenskyjs ledarskap och ukrainarnas försvarsvilja gjorde att Putins försök till blixtkrig misslyckades. Om vi får göra jämförelsen med trettiotalet är det som om Hitlers pansarkolonner körde fast redan i Polen.
Historien upprepar sig aldrig helt, men om vi lär av den kan vi undvika att upprepa de värsta misstagen.