Utrikeskrönika
Efter mycken tvekan kom så det efterlängtade beskedet för drygt en månad sedan att Tyskland kommer att skicka 14 stridsvagnar av typen Leopard 2 till Ukraina. Minst lika viktigt är att beslutet också innebär att andra EU-länder tillåts skicka sina stridsvagnar.
Under säkerhetskonferensen i München gjorde förbundskansler Olaf Scholz (SPD) ett försök att sätta bilden av att det nu är Berlin som tagit på sig den europeiska ledartröjan vad gäller vapenleveranser.
”De länder som kan skicka stridsvagnar borde också göra det nu”, sade Scholz i en underförstådd pik till några av de Natomedlemmar som kritiserat Tyskland för saktfärdighet men som själva uppvisat svårigheter att samla ihop tillräckligt med vapenmateriel för export.
Litet cyniskt, kan tyckas, eftersom Scholz agerande under året som gått varit allt annat än dådkraftigt. Inte minst med tanke på att ritualen som föregick leveranserna av pansarskott och stridsvagnar (först var det omöjligt, sedan var det fortsatt omöjligt för att sedan i ett slag bli möjligt) sannolikt kommer att upprepas i debatten om stridsflygplan.
Ett av Scholz starkaste trumfkort när omvärldens kritik blivit för stark är hans löfte om en vändpunkt för den tyska säkerhets- och försvarspolitiken.
Ett år efter den utannonserade ”Zeitenwende” är facit tyvärr påfallande skralt. Faktum är att det stackars hårdbantade och dysfunktionella Bundeswehrs operativa förmåga är sämre i dag jämfört med 2022. Exempelvis har haubitsar överförts till Ukraina utan att några nya har beställts (Welt 26/2).
Den nya, och betydligt kompetentare, försvarsministern Boris Pistorius (SPD) viktigaste uppgift är att säkerställa att de 100 miljarder euro som öronmärkts till Bundeswehr når organisationen och faktiskt höjer förmågan. För att det ska lyckas måste han övertyga förbundskanslern om stundens allvar. Men det är bara början. Bedömare menar att ytterligare 300 miljarder euro måste skjutas till om Bundeswehr ska nå en önskad förmåga.
Bland tyskarna anser 44 procent att nuvarande nivå på militärt stöd är lagom samtidigt som det skett en tydlig ökning av dem som menar att stödet går för långt (35 procent) jämfört med januari månad (25 procent), enligt ARD:s Deutschlandstrend. Känslighet inför opinionen är en viktig förklaring till att Scholz och andra tyska politiker tvekat inför att stötta Ukraina militärt. Desto viktigare, därför, att det politiska ledarskapet lyckas övertyga väljarna om vikten av fortsatt stöd till Kiev.
Om än att förbundskanslerns ”Zeitenwende” går alltför långsamt verkar insikten om att Ryssland är förlorat för minst ett årtionde framöver nu sjunka in hos det politiska etablissemanget. Hur deprimerande det än kan låta är det faktiskt en god nyhet.