Att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende är ett ofta använt talesätt. Men det är alltför ofta som dess visdom inte respekteras. Det finns det gott av exempel på. Man är så fixerad på ett ideal att man avfärdar alla lösningar som inte leder till idealtillståndet men som ändå skulle kunna reducera skadorna av det man bekämpar. Ett tragiskt exempel är den svenska narkotikapolitiken, som delvis är och framförallt har varit så dogmatiskt inriktad mot ett absolut narkotikafritt samhälle, att man bedrivit en verklighetsfrämmande politik som lett till onödigt lidande och, tillsammans med Estland, Europas högsta nivå av knarkrelaterade dödsfall.

GA skrev i går om något som kan bli ett lokalt  och långt mindre tragiskt men ändå ovälkommet exempel på när det bästa blir det godas fiende. Gotland ska, inom tio år, vara helt befriat från vanliga sopkorgar på offentlig plats och dessa ska ersättas av ett betydligt mindre antal smarta slutna soldrivna behållare som ger sorteringsmöjligheter.

Idealet är naturligtvis att alla medborgare, goda som dåliga, uteslutande använder denna möjlighet och att Regionen slipper hantera de osorterade och ibland utspridda soporna från de sopkorgar vi har i dag.

Men med erfarenheter av mänsklighetens natur så kan man ju befara att det möjligen inte är så att alla är beredda att bära runt på sina sopor tills dess att en legal möjlighet att göra sig av med dem yppar sig. Så är det ju redan i dag, innan alla dessa sopkorgar som Regionen vill avlägsna har försvunnit. I värsta fall kan hela gaturummet bli en enda stor och väldigt osorterad sopkorg.

Jag befarar att det kan vara på samma sätt med avgifterna på återvinningen. Det bästa vore om de som lämnar skräp på återvinningen betalar de kostnader som är associerade med dem. Men om sådana avgifter i förlängningen leder till att skräp ofta hamnar någon annanstans än på just återvinningen – någonstans där vi inte alls vill att skräp och avfall ska dumpas – då har definitivt det bästa blivit det godas fiende.

För övrigt hörde jag häromdagen senaste upplagan av Sveriges Radios program Prylarnas pris som avslöjande att Naturvårdsverkets statistik över hur stor andel av Sveriges plastförpackningar som materialåtervinns är grovt missvisande. Den officiella siffran är 46 procent. Men alla förpackningar som säljs registreras inte och en stor andel av den plast som samlas in är svår att hitta avsättning för som råvara, vilket leder till att den bränns. I själva verket är det mindre än tio procent av alla plastförpackningar som återvinns så att de används till att tillverka ny plast.