LIBERAL ASPEKT
Det är bra för barn och unga att röra sig. Barn som håller på med idrott och är engagerade i någon förening får ofta ett försprång på flera sätt.
Det mest uppenbara är att motion i unga år grundlägger en hälsosam livsstil som följer med in i vuxenlivet. Forskning har även visat att det finns ett samband mellan fysisk aktivitet, inlärning och studieresultat. Träning stärker minnet, koncentrationsförmågan och kreativiteten. Därtill leder rörelse till minskad stresskänslighet och förebygger nedstämdhet och depression.
Att vara engagerad i en idrottsförening ger också ett socialt sammanhang och lär barn ta ansvar och hantera såväl framgång som motgång på ett moget sätt. Barn som tillsammans med kompisar deltar i föreningsliv löper dessutom betydligt mindre risk att hamna snett.
Med utgångspunkt från vad vi känner till om idrottens positiva effekter är det mycket allvarligt att det är så stora skillnader mellan hur ofta barn deltar i organiserade aktiviteter beroende på var de växer upp.
Aktuell statistik från Riksidrottsförbundet visar att medan över hälften, ofta uppemot 70 procent, av alla barn och ungdomar i socioekonomiskt starka områden deltar i olika idrottsaktiviteter, är mindre än ett av fyra barn i resurssvaga områden med i en förening.
Resultaten visar på ett starkt samband mellan idrottande och ekonomi. Men frågan är betydligt mer komplicerad än att vissa inte har råd. Det finns mycket stöd för unga som vill delta i idrottsaktiviteter.
Riksidrottsförbundet har även sedan 2015 fått åtskilliga miljoner för att motverka de sociala skillnaderna inom ungdomsidrotten, det verkar inte ha haft avsedd effekt. Troligtvis för att man inte arbetar med det huvudsakliga skälet till att det ser ut som det gör.
Om fler unga i utanförskapsområden ska ges möjlighet att åtnjuta de positiva effekter som rörelse och engagemang har på går det inte att fokusera endast på barnen. Man måste nå föräldrarna.
Anledningen till att Carl-Fredrik, Elsa och Oliver går på fotboll, dans eller basket är inte för att de vid 3-4 års ålder tiggde och bad om att få gå med i en förening, utan för att det för deras föräldrar ser idrott som en naturlig del av uppväxten. Deras mammor och pappor har också sett sina egna föräldrar stå i kiosken på fotbollsklubben eller baka kakor och sälja på basketklubbens loppis.
I familjer, många med utomeuropeisk bakgrund, där det inte finns någon tradition av att delta i ett aktivt föreningsliv är barns idrottande en ickefråga.
Under tre år satsar nu regeringen 100 miljoner kronor per år för att idrottsrörelsen ska ”främja integration och det brottsförebyggande arbetet”.
Tanken är god. Delar av de pengarna borde dock gå till att via BVC, förskolan och föräldragrupper så tidigt som möjligt få föräldrar i resurssvaga områden förstå värdet i att tillsammans med sina barn engagera sig i idrottsföreningar.
Lyckas man med det, är det en vinst för både individerna det handlar om och för samhället – på flera sätt.