LIBERAL ASPEKT
Döden finns ständigt närvarande i våra liv. Dagligen tar vi del av nyhetsrapporteringar från kriget i Ukraina såväl som i Gaza. Men också gängskjutningar och avlidna kändisar på hemmaplan. Varje dag finns även ett antal dödsannonser i vår dagstidning.
Trots att döden kanske är det mest normala i våra liv, skjuter vi den gärna ifrån oss. Vi har i allmänhet blivit riktigt bra på det. Vi pratar ogärna om döden. Vi blir obekväma när någon annan talar om den. Inte sällan skyndar vi oss att försöka gå vidare när någon närstående lämnat jordelivet.
Vi gör oss av med minnen för att de fyller oss med saknad. Eller så gör vi tvärtom och köper på oss både mormors folkdräkt och hennes samling med kor i porslin därför att vi inte förmår hantera det som sker. I synnerhet därför att vi inte samtalar tillräckligt om hur förlusten av någon som kanske alltid funnits påverkar oss.
Att skynda för mycket är dock att göra oss själva en ordentlig björntjänst. Vi riskerar att gå miste om tiden att faktiskt sörja, något som är det mest naturliga när en älskad dör. Vi bör tänka oss för när det kommer till hanteringen av att gå vidare. Framför allt måste människor i dagens stressade samhälle bli bättre på att tala om den sorg vi känner och våga möta den tillsammans i stället för i avskildhet. Tyvärr verkar vi gå åt motsatt håll.
På 30 år har antalet besökare på begravningar halverats. Moni Höglund, präst i Svenska kyrkan, menar att vårt förhållande till döden har förändrats. Till P4 Örebro säger hon att döden inte är naturlig för människor längre (21/2). Det är en märklig inställning som sprids. Till och med onaturlig.
Synen på att begrava någon inom kretsen av de närmaste har även den förändrats, och blivit allt vanligare. Ulf Lernéus, som är förbundsdirektör på Sveriges begravningsförbund, säger att varje dag blir någon utesluten från en begravning (SR 20/2).
Vid en första anblick kan det tyckas självklart att beslutet om en sluten eller öppen begravning ska tillfalla dem som stått den avlidne närmast. Men man bör fråga sig vem som har rätt att neka en annan människa att ta avsked? En begravning bör ses som ett tillfälle för de kvarvarande, nära eller bekanta, att inte enbart ta farväl utan att även söka tröst hos varandra.
Inom den judiska, muslimska och ortodoxa tron sker begravningen inom de närmaste dagarna från det att personen gått bort. Det är inte ovanligt att man samlar hundratals människor som i gemenskap får minnas och trösta. I stället för att separera och stänga ute, människor såväl som känslor, skapar man en gemenskap.
Ett förbud mot stängda begravningar är att gå för långt. Men att uppmana närstående att tänka ett extra varv innan man fattar beslut om att neka människor från att ta farväl är på sin plats. Vi bör även fråga oss hur mycket vi samtalar om döden i det vardagliga livet och hur vi kan göra det enklare att närma oss och normalisera detta oundvikliga.
Att inte ta itu med saker tenderar annars att slå tillbaka vid ett senare skede. Döden är inget undantag.