Visst handlar välfärdsstaten om omfördelning, men till stor del är det omfördelning inom varje medborgares livscykel snarare än mellan medborgare. Man genererar intäkter för systemet i yrkesverksam ålder. När man inte arbetar och genererar intäkter åt sig själv och staten får man istället exempelvis "gratis" utbildning, fri sjukvård, pension och så vidare.
Ekvationen bygger dock på att staten klarar av att sköta sin del av avtalet till en rimlig kostnad så att systemet känns rationellt och rättvist för medborgarna. Det finns många potentiella läckage. Vanlig gammaldags ineffektivitet är resurskrävande. En stor minuspost är nykomlingar som får fullständig rätt till välfärdsstatens bidrag och tjänster, men som anländer mitt i livet och kanske aldrig, eller i alltför liten utsträckning, kommer i arbete genererar intäkter för att finansiera dem. Ett tredje problem fick vi exempel på i går, i form av en alarmerande rapport om omfånget av det fusk och den kriminalitet som dränerar välfärdsstaten, vilket naturligtvis verkar demoraliserande.
Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen har publicerat sin slutrapport. Enligt delegationen har staten felaktigt betalat ut kring 300 miljarder kronor från de svenska välfärdssystemen sedan år 2005. Cirka tre av fyra felaktiga utbetalningar beror på att det felaktiga uppgifter lämnats. Och i hälften av dessa fall har de felaktiga uppgifterna lämnats in medvetet. Detta fusk, dessa bidragsbrott, handlar om allt från småfuskande enskilda medborgare till storfuskande organiserad kriminalitet.
Genom att, via en bristande kontrollapparat, tillåta ett så omfattande fusk så riskerar välfärdsstaten sin egen legitimitet. Även om en ökad kontroll skulle innebära ett visst omak, så tror jag att vanliga hederliga medborgare skulle uppskatta att mindre av deras skattepengar försnillades av brottslingar. Och det är inte alls svåruppnåeligt, enligt delegationens rapport.
Utredaren Sven-Erik Österberg menar att digitaliseringen kan ha bidragit till ökat svinn. Bland annat eftersom staten har prioriterat snabba utbetalningar framför att de ska vara korrekta. Det låter inte alls som ett ansvarsfullt sätt att hantera andras pengar. Bortslösade skattepengar på grund av ineffektivitet är illa nog. När pengarna går till fuskare och grova brottslingar är det direkt anstötligt.
Med rätt åtgärder skulle man kunna reducera svinnet med omkring hälften, tror Sven-Erik Österberg. Men trots att vi länge känt till problemet, och trots att ambitionen att minska svinnet är gammal, så har utvecklingen snarast gått åt fel håll.
TT frågade finansminister Magdalena Andersson varför ingenting har hänt, och fick ett nonsenssvar:
– Det har skett ett arbete för att försöka minska, samtidigt har vi blivit fler i Sverige och systemen har också utvecklats på ett sätt som i vissa fall inneburit skärpningar men i andra fall inte gjort det.
Nå, det är bäst att någonting händer nu, med anledning slutrapporten från Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen.
Svensk näringslivs dåvarande ordförande Håkan Östling orsakade en skandal hösten 2017 då han, apropå de höga skatterna, formulerade frågan "vad fan får jag för pengarna?"
Somliga blev upprörda på den välbärgade men burduse Östling. Men det är alltfler som med all rätt ställer sig den frågan, när de upplever att en läckande stat misslyckas med sin del av det samhälleliga kontraktet, eftersom den inte kan hålla i slantarna. Det fanns och finns fog för Östlings kritik, även om hans sätt att formulera den också väckte missnöje.